Jag åkte buss genom Göingeskogarna, Skåneexpressen till Hässleholm för ett tag sedan och kom över någon engelskspråkig podcast om fotboll med en engelskspråkig korrespondent från Italien. Det var just efter att Zlatan, enligt Gazzetta dello Sport och han har aldrig sedan dess förnekat det, skulle ha sagt ”gå hem och laga mat” till en kvinnlig tv-reporter som han dessförinnan hade skällt ut i direktsänd tv.

- I Storbritannien eller USA hade ju något sådant skapat enorma reaktioner, men hur tas det emot i Italien, frågade de, typ, på podcasten.

Vilket fick mig att tänka på hur det togs emot i världens mest jämställda land Sverige.

Knappt nån brydde sig.

Nu har Svenska Fotbollförbundet kommit fram till att Alexander Gerndt, som är dömd för misshandel av sin dåvarande fru, ska få spela i landslaget igen efter att han först stängdes av på grund av samma dom. Vilka är egentligen SvFF:s värderingar?

”Svenska Fotbollförbundet tar avstånd från all form av kvinnomisshandel i allmänhet och hustrumisshandel i synnerhet”, formulerar de sig. Viljan är väl i bästa fall god, men deras egna ord avslöjar bäst exakt hur djup, eller grund, övertygelsen bakom dem är.

I Sverige får man alltså spela i landslaget, efter ett tag, fast man är dömd i domstol för kvinnomisshandel. I Italien räcker det med att man har blivit utvisad på fotbollsplanen för att bli avstängd.

Cesare Prandelli sa till och med specifikt om Sveriges landslagskapten för ett tag sedan, att han inte hade tagit ut honom om han vore italienare.

Prandelli har skrivit ett förord till en bok om homosexualitet inom sporten av Alessandro Cecchi Paone, där förbundskaptenen hoppas att någon spelare snart kommer ut. ”Tiden är mogen.” Häromdagen sa han att han blev överraskad över att texten har skapat så stor uppståndelse.

- När man talar om kärlek, när man talar om känslor, måste varje person ha rätten att älska vem man vill. Fotbollsvärlden existerar inte utanför samhället, den är inte utanför världen, sa Prandelli.

Tycka vad man vill om det, men jag har svårt att tänka mig Erik Hamrén frivilligt kommentera liknande frågor över huvud taget.

Däremot har jag läst en annan svensk tränare som uttalade sig i frågan redan för 30 år sedan. Nils Liedholm återger själv i sin bok Fotboll, stjärnor och vin en intervju från Playboy, där han säger:

- Att skandalisera sex är att moralisera på ett lågt plan. Jag talar om sex i alla former: heterosexuell och homosexuell. Mitt motto är: lev som du själv vill och lämna andra i fred.

Antagligen var inte det här något märkvärdigt att säga heller 1984, om det inte vore för att man sysslade med fotboll.

Nisse Liedholm framstår som rättså sexualliberal i den där Playboyintervjun, något som han själv formulerar som svenskt.

- Det finns ingen synd i sex. Det är en gåva från naturen. I Sverige upptäckte vi denna sanning för åtminstone 40 år sedan. Jag är glad över att man håller på att komma fram till den slutsatsen även i Italien.

/Malena

ROM Jag gick hem till Pigneto efter att Roma asfalterats borta mot Juventus. Jag gillar att gå, precis som Luis Enrique gillar att cykla fram och tillbaka till Romas träningsanläggning Trigoria. Mot Juventus cyklade han så det stod härliga till även i Turin.

Ingen Francesco Totti.

Ingen tufft spelande Gabriel Heinze i mittförsvaret.

Ingen Daniele De Rossi som krigare vid sidan av bolldistributör Gago på innermitfältet.

Ingen rutinerad Rodrigo Taddei på någon av kanterna i försvaret.

Det går såklart att påstå att det inte är Luis Enriques fel utan det nya Romas klubblednings fel. Men, det vore att ljuga. Det går att ställa upp ett bättre lag med exakt de spelare som den de kallar l’asturiano (sv. asturiern) hade till sitt förfogande och det går att förbereda ett lag bättre än vad som var gjort den här kvällen. Alltså Luis Enriques fel.

Luis Enriques oförmåga tar oss osökt vidare och uppåt i det projekt som är det nya Roma. Valet av en tränare som varken vill eller kan spela försvar och valet av en sportchef som är suverän på att scouta talanger, men som inte vet hur man bygger ett försvar. Valet av Luis Enrique och valet av Walter Sabatini. Det är Franco Baldini (ex Roma, Real Madrid, England) som har valt och han har gjort det för att stå fri från den italienska fotbollens kotterier (Luis Enrique) och för att få supertidigt nys om vilka unga spelare som gäller (Sabatini). Med sitt val pekar Baldini ut vägen för det nya Roma. Fria från traditionella maktcentra vid sidan av planen och offensiv fotboll med en stor portion unga spelare på densamma.

Det Roma som Baldini tog till ligatiteln (2001) som sportchef såg helt annorlunda ut. Offensivt, javisst, men med förmågan att försvara och med mängder av rutin. Helt enkelt den klassiska mixen av unga och äldre spelare som nästan alla klubbar en gång sade sig sträva efter.

Nu verkar Baldini, en gång klokast av alla kloka klubbdirektörer, ha fått en släng av den sjuka som grasserar i dagens fotboll. Den som säger att en ung spelare per definition är bättre än en gammal. Inget kan vara mer fel och jag tror inte att Baldini innerst inne tycker att ungt är så mycket mera värt än gammalt. Men, han är och vill vara en fanbärare för ett nytt Italien och bryta med det som är business as usual. ”Unga spelare får inte chansen” och ”vårt italienska sätt att spela på är för långsamt och förlegat” har länge varit två calcio-mantran utan att för den skull förändrats. Nu ser Baldini till att det händer och han gör det genom att välja Luis Enrique och Sabatini.

Att satsa offensivt och ungt var också ett sätt för Baldini att sälja in det nya Roma som projekt till amerikanerna, låt vara med italienska familjeband, som inte begriper något om fotboll. Fågel Fenix kan ju inte resa sig ur askan och fortsätta i de hjulspår som tog klubben till ruinens brant. Alltså nytt. Alltså ungt. Alltså offensivt. Det nya Roma skall vara en virvelvind som sveper genom den italienska fotbollen.

Jag stannar till vid flera barer på vägen hem genom den romerska kvällen. Män i alla åldrar svär över Romas harakiri och de riktigt gamla skakar på huvudet och konstaterar uppgivet och nästan med gråt i rösten att de inte förstår hur Luis Enrique kan göra som han gör. De tycker att de själva och Roma givit honom ett så stort företroende att det borde resultera i något mycket bättre än det här.

Den positiva tolkningen för det nya Roma är att Baldini har allt under kontroll. Han har helt enkelt haft hur mycket som helst på sitt bord när han sparkat igång klubben efter Sensi att han nöjt sig med Luis Enrique och Sabatini, tillräckligt bra men inte bäst.

Den negativa är att Baldini anno 2012 är så mycket mer intresserad av att vara den lokale ståthållaren att han kommer att hålla sig på behörigt och för långt avstånd från det rent sportsliga. Den riktigt negativa tolkningen är att Baldini inte längre har den förmåga han en gång hade. Den en gång så skicklige sportchefen fick så mycket smak för det icke-sportsliga vid sidan av planen (när han och Franco Sensi krigade sida vid sida i det som blev Calciopoli) att han inte längre kan garantera det nya Roma rent fotbollstekniskt på planen.

Säsongen är snart slut och det första kapitlet i boken om det de kallar amerikanernas nya Roma går mot sitt slut. Det är Baldini som sitter med pennan i handen och bestämmer om det kommer att bli en tjock roman eller en kort novell. Han har valt att inleda med ”en tränare som varken vill eller kan spela försvar” och ”en sportchef som är suverän på att scouta talanger men som inte vet hur man bygger ett försvar”. Vi kan väl säga att Baldini har sållat agnarna från vetet och att de som tror har blivit färre.

/Borell

Faktum är att det var allt prat om bollinnehav i Luis Enriques Roma som först fick mig att tänka på Nils Liedholm och vad en Liedholmälskande romare, som var med på den tiden, sa till mig om Romas fans. Han sa det långt innan Barcelonas bollinnehavsideologi började dominera fotbollsvärlden som den gör nu.

Han sa att romarna är som Liedholm, ”cultori del possesso palla”, bollinnehavsälskare. Så romantiskt.

När Claudio Ranieri tränade Roma brukade Kristian skicka sms till mig om att ”catenaccio finns i vårt dna” och sånt. Ja, det finns kanske i Italiens dna, men det är i så fall inte samma som Roms. Hur tjockt romerskt blod det än flyter i Ranieris ådror.

Det moderna Roma, som Nils Liedholm och Dino Viola blev föräldrar till i början av 80-talet, byggde på Lidas idéer om att hålla bollen inom laget. Att spela ”rolig” och ”offensiv” fotboll.

Sedan Luis Enrique fick mig att tänka på det där har jag gjort lite sporadiska historiska nedslag i Liedholms första säsong med Violas Roma, 1979/1980. (Liedholm hade redan varit i klubben en period på 70-talet.)

Tyvärr tror jag inte att Luis Enrique är en lika stor tränare som Nils Liedholm, eller att historien upprepar sig på någon slags vidskepligt sätt. Men parallellen kan vara värd att göra bara för att lära sig och minnas vad som är nytt och vad som inte är det. Eller att det som ser ut att inte vara så märkvärdigt från början kan bli det med lite tid.

Likheterna var större än jag trodde när jag sökte i La Stampas arkiv (de är de enda som har ett så fantastiskt arkiv på nätet från den tiden) på artiklar från när Viola köpte Roma. Hur han talade om att ta ett steg i taget, att ge tränaren förtroende.

Liedholm och Viola tog Roma från att vara en klubb som kämpade om att hålla sig kvar i A till att slåss om ligaguldet. Det var deras ”kulturella revolution”, som Walter Sabatini formulerade sig om dagens Roma.

Nils Liedholm och hans Roma introducerade zonspelet i Italien. Det var ingen liten grej att göra, och första året gick det inte bra. Likheterna i hur Roma beskrivs då och nu är slående. Försvaret läckte, spelet var långsamt, resultaten gick upp och ner, press och kritiker sågade tränarens nya filosofi.

Jag lånade häromdan Liedholms egen bok som han skrev precis efter att han lämnat Roma, 1984. Fotboll, stjärnor och vin heter den. Där beskriver han saken själv. ”Mitt utgångsläge var inte lysande när jag kom till Roma 1979. Laget låg rent av jumbo i ligan …”, skriver han. Sedan gick det bättre. Men.

Jag hade innan dess en del svårigheter att brottas med. Vi låg visserligen så pass hyggligt till som fyra i ligan under hösten 1980, men spelet hade inte fungerat särskilt bra. Tempot sjönk och vi malde tomgång på ett sätt som gjorde både ledningen och spelarna, supporterna och pressen oroliga. Milano-tidningen Gazzetta dello Sport kallade Roma för ett lag av ”sömngångare”, och själv blev jag kritiserad för att ha lanserat en felaktig taktik. Jag tog kvirret med ro, betraktade en del av pressattackerna som sensationssökeri och beslöt att inte göra några avsteg från den väg jag stakat ut.

På något vis tror jag att Luis Enrique hade uppskattat att kunna förstå det svenska, Liedholmska, ordet ”kvirr” och kunna tänka på det när han lämnar presskonferenssalen på Trigoria om lördagarna.

Liedholms självkritik får mig också att undra om Luis Enrique skulle känna igen eller få sig en tankeställare av det här, eller vad det är för misstag som han har upptäckt att han har gjort med Roma.

Jag levde kanske i den villfarelsen när jag kom till Roma, att de flesta spelarna ägde en kapacitet, som var jämförlig med min egen när jag själv stod på toppen. Tidigare hade jag också gjort det felet, att jag förutsatte att spelarnas tankebanor i fråga om fotboll löpte ungefär jämsides med mina egna – istället för att ta reda på hur grabbarna tänkte, hur de uppfattade fotbollen. Jag gjorde sedan vad jag kunde för att ändra denna min inställning.

Skillnaderna är såklart stora mellan Luis Enrique och Liedholm. Liedholm var betydligt mer erfaren och hade både spelat och tränat i Italien. Han var i princip en del av italiensk fotboll då, även om han införde någonting nytt.
Mina undersökningar är knappast vetenskapliga men jag tror att första gången Liedholm nämner zonspel i La Stampas arkiv är 1973. Då var han arbetslös och hade just lämnat Fiorentina.

- I utlandet har de inte gjort någonting annat, hittills, än att kopiera vårt sätt att spela. Nu kan vi inte slappna av, det går inte att åldras, säger han om den italienska fotbollen.

- Jag ska förklara vad jag menar: I försvaret måste man spela zonspel, och lära sig en mindre statisk mekanism. Det handlar framförallt om uppgiften för liberon och stoppern. Det behövs en mer offensiv mentalitet. Vi har vant oss vid en extremt defensiv taktik allt för länge.

Liedholm härrör det här zonspelet/hålla-bollen-spelet/offensiva spelet  till när han själv spelade i Milan.

- När jag spelade med Nordahl och Schiaffino fanns det mer andningsrum i våra manövrar och bollen ”hölls” alltid av oss.

I sin bok beskriver han hur Roma spelade. ”Possesso palla”-spelet, som fansen kom att älska och som ledde till det bästa som någonsin hade hänt Roma: scudetton 1983.

I Roma valde jag att satsa mer på offensiv fotboll, att lära spelarna att hålla bollen mera inom laget och stärka deras känsla av att vara medlemmar av en effektiv samarbetande gemenskap. Mitt träningsprogram tog sikte på ett program av hårda fysiska övningar och teknisk bollträning, och jag fann att zonspelet var en modell som skulle passa oss bäst. Jag ändrade Romas spelsystem, så att det kom att innefatta två yttrar och en center, tre mittfältare, varav en skulle spela något framför de båda andra – och så en av de fyra killarna i backlinjen, som en offensiv understödjare.  Detta gav oss möjlighet när läget så tillät, anfalla med åtta man.

Det är klart att det tog sin tid, innan grabbarna anpassade sig till denna strategiska och taktiska nyordning, men idag klarar de sina roller, och följden har blivit ett både roligare och vassare Roma-spel.

Likheterna är för övrigt fler, även om de kanske är mest kuriösa. Även säsongen 1979/80 präglades till exempel av en spelskandal (Lazio var som alltid inblandat), Roma åkte på en turné till USA efter säsongen då som nu.

Roma värvade på sommaren 1980 Falcão, som enligt Liedholm på egen hand gjorde Roma till ett bättre lag. Från en sjätteplats (först sju sedan sexa efter att Milan hade flyttats ner till Serie B på grund av skandalen) första året till en andraplats året efter. Falcão, eller arbete och tid, gjorde att Liedholms idéer vann.

De historiska undersökningarna går vidare.

/Malena

När Luigi Giorgi gör det fjärde målet för sitt Siena mot Genoa på Marassi så känner jag på mig inombords att det bara är en tidsfråga.

Och mycket riktigt så flyger den första rökbomben från långsidan in på planen samtidigt som stora delar av curvan börjar knyta sina rödblåa halsdukar runt ansiktet. Tålamodet hade tänjts till en punkt där curvans agerande var oundvikligt. Snarare väntat. Tagliavento väljer att tillfälligt avbryta matchen samtidigt som ledarna i den Genoanska curvan vilt gestikulerar till de egna spelarna att vad som visas upp på planen är oacceptabelt.

Redan vid Sienas tredje mål hade spelarna som följt matchen från läktarna tvingats lämna sina platser. Det ekar slagord från de upprörda supportrarna som anser att klubbens färger dras ned i smutsen. Enkel ultraslogik. Dem är tvungna att agera. Klubben har satt dem i en position där de tvingas att använda sin yttersta och kraftfullaste maktövning.

Det skulle vara enkelt att förkasta supportrarnas agerande som ett verk av vanvettiga galningar. Huliganer som bara förstör och står för allt som är fel med fotbollen. Och när jag slår upp tidningen, webbsidorna med mera imorgon är jag rätt säker på att dem allra flesta väljer att se på eftermiddagens scener just som ytterligare en skandal orsakad galningar helt oprovocerat.

Men det finns något ytterst vackert och skrämmande ärligt bakom fasaden av rök, halsdukstäckta ansikten och glåpord. Genoas filosofi har genom sin president Enrico Preziosi sedan återkomsten till Serie A för fem år sedan varit att år efter år värva stora mängder av spelare. Tillsammans med sportsligt ansvarige Stefano Capozucca har Preziosi sakta, genom värvningar i dussintalet gånger plural, vartenda transferfönster, tvättat bort en fast identitet och relation mellan klubb, spelare och supportrar. Lägg därtill tränarsnurren efter Gasperini och vi har en magmakammare vars tryck ständigt stiger.

Dagens Genoa är i mångt och mycket ett hopplock av spelare som i min värd inte riktigt förstår vad en piazza som Genoa faktiskt innebär. Några få som Rossi, Sculli och Mesto försöker hålla fanan ute på planen hög medan klubben inifrån, sakta kryper mot ytterligare ett förfall. Preziosis agerande är förvånansvärt på flera plan. För det första så verkar han, till och med idag, helt oförstående till vad som är på väg att hända. Framför allt oförstående till curvans motreaktion på vad dem anser vara oundvikligt om dem inte agerar omedelbart. En enkelbiljett till Serie B.

Ultrasledarna ställer ett krav på Marco Rossi som är först fram att ta diskussionen med den upprörda curvan. ”Vill ni spela klart matchen så tar ni av er tröjorna”. Ett av de tuffaste krav en curva någonsin ställt på sina egna spelare. Marco Rossi vänder sig om och samlar stilla in sina lagkamraters tröjor. Känslorna är starka. Giandomenico Mesto brister ut i gråt.

Samtidigt så syns inte presidenten till. Hans spelare står på planen och blir bokstavligt avklädda inför hela fotbollsitalien men ändå har han inte mod att stå upp för det lag och de spelare som det i grund och botten är han som valt ut. Hans lag, där han är president. Preziosis agerande idag har troligtvis suddat ut all respekt som tidigare fanns för honom från både sina egna spelare och klubbens supportrar.

Precis som Rossi är på väg att överlämna matchtröjorna till supportrarna kliver Sculli fram. Han förklarar bestämt att han inte tänker ta av sig tröjan som han, enligt honom själv, anser att han har gjort allt i hans makt att ära. Sculli står upp för sin sak. Det lilla ansiktsuttryck man kan skymta bakom halsdukarna på supportrarna i curvan förändras. Trots att dagens match mot Siena är körd så finns det ännu hopp. Sculli och dem andra spelarna kunde ha tagit den enkla vägen. Gett upp sina tröjor. Erkänt sig besegrade. Gått av planen i total skam. Precis som sin president.

Istället tar man mod och övertalar sina egna supportrar att man måste fortsätta spela. Trots det förnedrande resultatet och de fallna tårarna. Trots att deras egna fans krävt deras tröjor i en hög. Från Preziosi, som nu i alla fall lunkar omkring på planen synlig, kommer ingenting. Ingen reaktion. Niente.

Genoaspelarna återvänder till planen och spelar en halvtimme framför sina supportrar som resterande tiden står med ryggen mot dem. De visar karaktär och en vilja till upprättelse. För sin egen men också för klubbens skull.

Scenerna som utspelade sig på Marassi kommer i stora rubriker målas upp som en skandal. En skam för Genoa och hela den Italienska fotbollen. Samtidigt som det är ett kvitto på den genuina passion som fortfarande finns på arenorna runt om i Italien. Utöver den inledande rökbomben som mest var för att få ordentligt gehör, så var händelserna på Marassi inget mer än ett publikt och ärligt bråk mellan två parter i en evig kärleksrelation. Ett öppet gräl, där känslor svallade över, precis som dem gör i verkligheten. Ett bråk där krav och motkrav ställdes publikt under pressade former i en pressad situation. Orimliga krav i en orimlig situation.

Den vackra och känsloladdade kramen som delades mellan Sculli och den flintskallige ultrasledaren i slutet på deras hätska samtal kan mycket väl vara det som får Genoa som lag att orka kämpa de återstående matcherna för att undvika nedflyttningen.

En nödvändig försoning i ett läge av påtvingad nöd. Ett tecken på kärlek i ett ögonblick av förakt. En annan bild av vad som hände på Stadio Luigi Ferraris.

I slutändan är det upp till var och en av oss att dra den slutsats som vi anser lämpligast. Att förkasta, berömma, bedöma, eller förstå.

Precis som Genoaspelarna i detta nu håller på att göra.

Precis som Enrico Preziosi säkert redan har gjort. För länge sedan.

//Abizzo – con la maglia adosso

ROM. Ännu ett möte mellan Juventus och Roma och ännu ett möte mellan två av de senaste årtiondenas mest stolta och främsta fanbärare. Francesco Totti mot Alessandro Del Piero.

Det ligger i den moderna fotbollen att se till att centrifugera bort vilka spelare som helst från klubbarna de vuxit upp i. Nästan. Det finns de som står emot centrifugeringen och stannar kvar. Del Piero och Totti är två sådana spelare.

De hade kunna välja vilken klubbadress som helst, men valde att stanna. Det fotbollsmässiga priset har stundtals varit högt. I Del Pieros fall den allt mindre speltiden under senare år och i Tottis fall ett prisskåp som hade kunnat vara så mycket mer välfyllt.

Kvällens möte är speciellt. Mycket talar för att det är ett av de allra sista mötena mellan Totti och Del Piero. Kanske är det allra sista. Totti kommer att spela vidare i sitt Roma ett tag till, men Del Piero sjunger på sista versen.

Juventus president Andrea Agnelli deklarerade tidigt under säsongen att det inte är aktuellt att förlänga det kontrakt som går ut i juni. Det var ett smart drag, som förberedde alla på det oundvikliga. Juventus tränare Antonio Conte drog sitt strå till stacken, satte Del Piero på bänken och såg till att det blev minimalt med speltid. Men, Del Piero gav sig inte. Han bråkade inte, men var hela tiden hur bra och farlig som helst när han kom in.

Kvällens möte är speciellt också för att det kommer att visa om Andrea Agnellis nya Juventus har det. Priset för att backa är högt. Det skulle visa att han inte har fullt ut kontroll på situationen och att dagens Juventus är långt ifrån så osentimentalt skickliga som man tänker sig Juventus när klubben är som allra bäst. Juventus skall av tradition hantera en situation där man avvecklar en ikon bättre än Roma.

Det blir inte lättare efter Del Pieros intervju i Vanity Fair i veckan som gick.

- Jag vet när det är dags att sluta. Och jag vet att det inte är nu.

Ord som får Juventus supportrar att ligga sömnlösa . Frågan är om unge Agnelli också ligger där och vänder och vrider på sig.

I skuggan av Del Piero mot Totti är morgondagens fanbärare redan på plats. Claudio Marchisio och Daniele De Rossi. Två av den italienska fotbollens främsta ungdomsverksamheter vet att fylla på och vi kan vänta oss ett pärlband av fantastiska möten mellan de nya fanbärarna.

Men, först skall det avvecklas och på sätt visas vilken klubb som är skickligast. Rutinerade klubbdirektören Franco Baldinis nya Roma eller den mindre rutinerade Agnellis nya Juventus. Matcherna i matchen är många när de två ikonerna Del Piero och Totti går sin kanske sista strid mot varandra.

/Borell

LECCE. Ifjol vände Lecce säsongen borta mot Lazio med MFF-bekante Edward Ofere på planen. Nu är det Luis Muriel, ”näste Ronaldo”, som sällskapar de gulrödas ålderman David Di Michele när Lecce försöker göra om bedriften.

Luis Muriel har precis fyllt 21 år och imponerar stort på allt och alla. Flytet i steget, förmågan att i kontring vända bort en försvarare eller två och iskalla avslut (som med ålderns rätt behöver filas och gnuggas på). Trots det har det blivit sju mål hittills för Muriel i Lecce. Kölaget Lecce.

Det började sisådär för Muriel i Lecce. Han hade visat framfötterna rejält i U20-VM under sommaren och lånades sedan tillsammans med Juan Cuadrado, en annan lovande colombian, från notoriska plantskolan Udinese till Lecce. På träningarna i början av säsongen kunde man se klassen, men också att Muriel behövde vänja sig vid en ny omgivning. Och dessutom bli riktigt matchfit. Dåvarande Leccetränaren Eusebio Di Francesco konstaterade nästan i förbigående att Muriel ”kom till Lecce med sex kilo för mycket.”

Muriel tränade och tränade och först i slutet av oktober var det dags för debut. Komponenterna som gör colombianen unik fanns där redan från start. Flytet i steget, förmågan att i kontring vända bort en försvarare eller två och iskalla avslut med båda fötterna. Sju mål senare står medierna på kö. Gazzetta dello Sports bilaga Sport Week gör sin stora intervju och colombiansk tv kommer till Lecce för att berätta för de där hemma om Muriels stora succé.

Fem sidor i Sport Week och stor uppmärksamhet i hemlandet kan sänka vem som helst, samtidigt som uppmärksamheten är viktig. Muriel är nöjd, hans agent är nöjd, ägaren Udinese är nöjd, lånande Lecce är nöjt och sportchefen Carlo Osti vet att han gjorde rätt som satsade på en spelare som egentligen var för ung för att skjuta kvar Lecce i högsta serien. Nu gäller det att hitta balansen, så att inte framgångarna och uppmärksamheten stiger unge Muriel åt huvudet.

För det är inte säkert att stor talang räcker. Fråga Valeri Bojinov, som vände tillbaka till sitt Lecce i januari efter många jobbiga år efter att han lämnat för Fiorentina på den sista dagen på januari-transferfönstret 2005. Då skickade Europas främsta klubbar sina främsta scouter för att studera den unge bulgaren. Nu punktmarkerar man Muriel.

Muriel är mycket mer målskytt och mycket snabbare än vad Bojinov någonsin var, men är han tillräckligt förberedd mentalt? Bojinov verkade vara förberedd på vad som komma skulle, men pallade inte. Nu gäller det att se till att ”näste Ronaldo” är det. – Med unga spelare är det viktigt att ”dosera” rätt, konstaterar Lecces presschef.

De stora knackar på Udineses dörr för att ta honom. Priset?

- Muriel är inte till salu. Och han är hur som helst värd en och en halv gånger (Alexis) Sanchez, konstaterar Udineses ägare Giampaolo Pozzo. Det kostar att sno åt sig steget, vändningen och det iskalla avslutet. Pozzo, en av fotbollens allra skickligaste affärsmän, vet att han sitter med trumf på hand. Nyblivne 21-åringen Muriel har allt det som Ronaldo hade. Vediamo …

/Borell

LECCE. Piermario Morosini är död.

Morosini visade tidigt framfötterna och firade triumfer i det Atalanta han var fotbollssskolad i. Resan gick från en plantskola till en annan. Från Atalanta till Udinese och sedan vidare.

För andra gången på bara några veckor slog döden till i Pescara. Först Pescaras målvaktstränare Francesco Mancini och nu Morosini. Två hjärtinfarkter i alldeles för tidig ålder. Det finns inga bilder på Mancinis dödskamp ensam i hemmet, men Morosinis dödskamp på Stadio Adriatico var direktsänd och chockar Italien och den italienska fotbollen.

Hans försök att om och om igen resa sig skär som en kniv genom il calcio. Direktsändningen från dagens serie B slutar som den brukar med seriens slogan: ”Det här är min livsluft. Det här är min dröm. Det här är mitt hem.” Piermario Morosini har lämnat det hemmet för ett annat. Han blev 25 år.

/Borell