månadsarkiv: juni 2012

Matlagning så som den alltid varit mot det nya hypervertikala tyska köket

Det blir en kväll med svar på om gammal är äldst, om italienskt försvar slår tyskt blixtkrig och om att stå rätt slår det unga Tysklands hypervertikala spel.

Historien är på Italiens sida. Inte bara det faktum att man inte har en förlust mot tyskarna på sju möten i stora mästerskap, utan också den där gnagande känslan av att Italien håller på att spela sig in i turneringen på det sätt alla vet är förödande för motståndarna.

Nutiden ser ut att vara på Tysklands sida. När lagen möttes för sex år sedan tyckte alla att Tyskland hade slagit in på en ny väg med ett mer offensivt spel och med fler yngre spelare. Alla hade fel. Ingen var i närheten av att förutspå vad som skulle ske med dagens Tyskland så oändligt långt inne på den väg som säger att ungt alltid är bättre än gammalt.

”Ung” och ”snabb” nämns ofta ihop och det blir logiskt att detta unga Tyskland gör saker snabbt. Man låter både boll och spelare jobba vertikalt och farten blir a och o. Lite lägre hastighet på den där passningen från Bastian Schweinsteiger eller Sami Khedira på det tillbakadragna mittfältet och motståndaren hinner bryta eller tå på bollen. Hög hastighet på den där passningen och bollen går fram till Mesut Özil i släptåg på vad som nästan känns som EM-slutspelets enda renodlade försteanfallare.

Det är intressant att jämföra olika landslag. Tyskland och Frankrike, till exempel. Ett ungt Tyskland (24,6 år i truppmedelålder) mot ett hyfsat ungt (26,7 år) Frankrike. Det här Tyskland är inte några franska slynglar som skiter i allt utom att visa attityd internt i egna laget, utan är ett lag av lärlingar som ser ut att ha hittat ett sätt att bli mästare i tidig ålder. Detta Tyskland arbetar hårt och man arbetar ihop, till skillnad från den nya franska vågens hårda attityd och ovilja att arbeta ihop.

På ett sätt är Italien som Tyskland. Man arbetar hårt och man arbetar ihop. Men, det är gammalt och inte ungt som har huvudrollen när Cesare Prandellis nya Italien skrider till verket. Världens bästa målvakt Gianluigi Buffon (34), den kroppsfintande spelregissören Andrea Pirlo (33) och den allt bättre Andrea Barzagli (31) skall hålla tyskarna i schack, se till att Italien bidar sin tid och sedan slå till. De rutinerade italienarnas ackumulerade erfarenheten skall väga tyngre än tyskarnas ungdomliga entusias (låt vara med en för den unga åldern unik rutin).

Italien anno 2012 spelar inte lika bra försvarsspel som laget gjort tidigare decennier, men vet ändå hur man väntar ut en motståndare. Tålamod är ju, trots alla uppfattningar om motsatsen, en italiensk paradgren och den italienare som inte vet att tomatsåsen blir bättre av att stå och puttra i timmar istället för minuter är inte född. Eller rättare sagt. Den italienaren är född, heter Mario Balotelli och är undantaget som bekräftar regeln.

Balotelli är lärlingen utan tålamod som tror att allt kan gå hur fort som helst och att han själv är så mycket bättre än alla de äldre kockarna. Restaurangägaren hörde och såg den unge lärlingens galenskaper, men valde att satsa på honom ändå. Ikväll klockan 23 vet vi om Prandelli är en restauratör att räkna med eller om han fått ge sig för Joachim Lööw och hans nya hypervertikala tyska kök.

Matlagning så som den alltid varit mot molekylär matlagning. Historia mot nutid. Italien mot Tyskland. Gammal är äldst. Och yngst ..

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Motivation, knä i ryggen och dobbar före. Jag älskar de där portugisiska mittbackarna och jag älskar Bruno Alves.

Bruno Alves är speciell. Inte för att han missade straff när Portugal fick respass mot Spanien, utan för att han tillhör en skola mittbackar som krigar som inga andra. Han är speciell för att Portugal är speciellt. Landets fotboll kryllar av tekniska spelare med kvicka fötter, men också av hård försvarsfotboll med mittbackar som inte är i närheten av att göra sig till.

Den portugisiska fotbollen består inte bara av inhemska spelare, utan också av en stor portion Brasilien och en strid ström av mer eller mindre väl valda brassar. Där och då, när 80-tal blev 90-tal, styrde och ställde Carlos Mozer och Ricardo Gomes i de grillade sardinernas hemland. Idag är det Luisão och Pepe som är mittbackshajar. Vackert och bra så, men det är som bäst och vackrast där mellan det brasilianska. Portugal har om och om igen kommit till spel med oerhört underskattade (en brasse kan per definition aldrig vara underskattad) mittbackar som gått in stenhårt och av en stor majoritet setts som alltför oborstade för att tillhöra de allra bästa. Jag nöjer mig med att nämna tre – Jorge Costa, Ricardo Carvalho och Bruno Alves.


Några av Portugals finest.

De bästa portugisiska mittbackarna är härförare som patrullerar bron och inte viker en tum bland all teknisk briljans hit och alla kroppsfinter dit. De har inga vidare fötter, ett tillräckligt bra huvudspel och får med lite tur upp hyfsad fart i eventuella löpdueller. Men, det gör inget. De portugisiska härförarmittbackarna är som allra bäst när de inte har någon uppenbar spetskvalitet, utan ”bara” kombinerar motivation med knä i ryggen, dra i tröjan och dobbar före. Fernando Couto kunde hoppa högt och Jorge Andrade kunde springa fort, men så blev de inte heller de finaste av portugisiska mittbackar.

Det finns de som spelar lika tufft, de som spelar renare, de som markerar slugare och de som distribuerar bollen snabbare och/eller säkrare. Men, det finns inga som lika självklart smäller på som den portugisiska fotbollens mittbackar. Andra spelar tufft-och-vill-inte-stå-för-det-när-domaren-blåser som Terry eller Materazzi, andra spelar rent-och-sjysst som Puyol eller Nesta, andra ler-insmickrande-för-att-lura-motståndaren-att-inget-skall-hända som Cannavaro. Så icke de bästa portugiserna. What you see is what you get. De håller fanan högt i det krig som är matchen som spelas just nu och de är bäst i klassen i en skola som är värd mer uppmärksamhet. Den som handlar om att det skall göra ont att möta en riktig mittback, att detta ont inte nödvändigtvis kommer efter sjysst spel och att det inte lönar sig att låtsas ha gjort något annat om man har sänkt motståndaren.

Jorge Costa, Ricardo Carvalho och Bruno Alves har alla representerat Porto under stora delar av karriären. Porto-skola eller Portugal-skola? En sak är säker. Mittbackar kommer inte vackrare än så.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Alla pratar om Pirlo. Äras de som äras bör.

Alla pratar om Andrea Pirlo och den teknik och kyla som gör att han skedar in straffar som den mot England i EM-kvartsfinalen. Så kan det gå när kloka gubbar skrider till verket och flera gånger om får fart på en karriär som stannat av rejält.

Det stod tidigt klart att Pirlo var utrustad med en spelförståelse, en teknik och ett skott långt utöver det vanliga. Men, spelförståelse, teknik och skott räcker inte för en karriär i fotboll. Du måste ha tur (och den får du stå för själv) och du måste se till att stöta på personer som förstår dig och ditt spel. Pirlo stötte tidigt på Roberto Clerici, en av den italienska fotbollens allra klokaste, och följde upp honom med Carlo Mazzone, Ariedo Braida och Nils Liedholm med adept.

Kloka gubben Clerici
Våren 1985 stötte femårige Pirlo på kloka gubben Clerici och togs av denne till notoriska plantskolan Brescias kuvös US Voluntas. Ni som följer ungdomsfotboll vet att US Voluntas bland annat betyder Gothia Cup och Gunnar Gren. Voluntas blev till Brescia och Serie A- och A-lagsdebut precis fyllda 16 år. Debuten till trots, kloka gubbar skyndade långsamt och Pirlo tog inte plats i A-laget på allvar förrän tre säsonger senare när Brescia åkte ur högsta serien. Men, Pirlo hade följt upp sina 17 ligamatcher och två mål från säsongen 96/97 med 29 ligamatcher och fyra mål. Storklubbarna stod i kö.

Massimo Morattis hyfsat nya Inter smet före Parma, fick sin spelare och började planera för när Djorkaeff skulle bli till Pirlo. Först en säsong i Inter med mestadels inhopp och sedan Alitalia till Reggio Calabria för att förkovras i Reggina. Pirlo imponerade stort i luckan mellan mittfält och anfall (28 ligamatcher och sex mål), återvände till Inter och fick se karriären gå i stå. Inters kloka gubbar, tekniskt ansvarige Oriali och sportchefen Terraneo, hittade ingen plats åt Pirlo, utan satsade på hårt arbetande mittfältare som Di Biagio, Jugovic och spanska nyförvärvet Farinós (Valencia).

Kloka gubben Mazzone och kloka gubben Braida
Inters tillfälliga lösning på problemet Pirlo blev utlåning tillbaka till Brescia, där kloka gubben Mazzone testade och fick honom att fungera i en position bakom Roberto Baggio. Det fanns de som noterade och drog rätt slutsats av vad som hände med Pirlo där under Mazzone. Inters kloka gubbar var inte några av dem och en slutgiltig lösning närmade sig. Kloka var istället grannklubben Milan. Klubbdirektör Adriano Galliani och hans sportchef Braida var och är utrustade med en fotbollskunskap långt utöver det vanliga, hade sett att Pirlo gick att använda i flera olika roller och såg till att Interello blev till Milanello.

I röd-svart var Pirlos spelgeni i händerna på fotbollsklokare personer än vad det hade varit i blå-svart, men det var fortfarande ett spelgeni i en roll långt fram i banan. Vändningen kom efter ett halvdant 2001/02 och skador på de ordinarie mittfältarna under inledningen av 2002/03. Fatih Terim hade tänkt högt under sin tid som Milan-tränare och undrat om det inte var så att Pirlos bästa position var längre ner i banan. Men, den turkiske kejsaren hann inte förvandla ord till handling innan han fick sparken och det blev istället hans efterträdare som gjorde (spel)genidraget.

Ancelotti, Liedholm och Falcão
Carlo Ancelotti flyttade ner Pirlo. Han gjorde det påhejad av Pirlo själv, som bad tränaren att spela honom nere i banan precis som Mazzone gjort, och inspirerad av en klok svensk gubbe. Nils Liedholm tränade Roma i början av 80-talet och lät spelgeniet Falcão spela längre ner i banan än vad många tyckte var lämpligt för en så kreativ spelare. Ancelotti spelade där bredvid Falcão och hade sett hur man får en spelregissör och kreatör att fungera i en position som inte är så framskjuten.

Risken finns att det nedflyttade spelgeniet dräller med bollen och blir av med den när motståndaren sätter press. Precis det hände Pirlo. Men, Ancelotti litade på sin spelare, spelaren litade på sin tränare och Milans spelfördelande flyttade ner i banan och blev kvar där i tio år.

Under 2010/11 började Milans så kloka klubbledning att planera för tiden bortanför Pirlo och de andra gamla elefanterna. Efter tre säsonger med skador var det nedflyttade spelgeniet rejält sliten och Milan behövde dessutom få ner utgifterna för spelarlöner och vad då bättre än att kapa Pirlos sex miljoner euro i årslön.

15 mil bort var ett floppande Juventus i desperat behov av någon som kunde hålla i deras mittfält och den gamla damen var inte dummare än att med öppna armar ta emot den spelare som de kloka gubbarna fått både upp på spåret och tillbaka på detsamma. Clerici, Mazzone, Braida och Ancelotti/Liedholm. Äras de som äras bör. De kloka gubbarna alltså …

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Un portiere frizzante

Det skrivs en del krönikor och blogginlägg som inte publiceras. Lost tapes helt enkelt. Den här är från 29 januari, dagen efter att Lecce vunnit sin första hemmamatch 2011/12.

———-

En del kallar honom l’uomo ragno (sv. Spindelmannen), jag brukar kalla honom SuperBenassi. Nu vet alla att det handlar om en … portiere frizzante.

Massimiliano Benassi var omutlig mellan stolparna när lilla Lecce besegrade stora Inter och vann sin första hemmamatch för säsongen. Hans historia är i mångt och mycket typisk för den italienska fotbollen. Du må vara bra, men kan ändå få vänta länge på den chans som kanske aldrig kommer.

Benassi började i hemstadens Alatri, fick varken napp i Napoli eller Rom och flyttade istället till andra sidan Rom och började karriären i Toscana. Först Siena (Serie A), sedan Sangimignano (D), Poggibonsi (D och C2) och Sansovino (C2) innan färden gick till Juve Stabia (C1). Hela tiden utomordentligt reaktionssnabb och med ett facit på mindre än ett insläppt mål per match. Men, kort.

Benassi mäter 178 centimeter i strumplästen och har under en hel karriär fått höra att ”visst är han bra, men synd att han är så kort”. Väldigt många spelare hade givit upp, men inte Benassi. Sommaren 2007 lämnade han Castellamare di Stabia efter en säsong och flyttade till Sassuolo (C1), där han var med och spelade upp laget i näst högsta serien för första gången någonsin. Återigen reaktionssnabb och återigen med ett facit på mindre än ett insläppt mål per match.

Men, det blev ingen Serie B-fotboll för Benassi. Lagets nye tränare (Andrea Mandorlini), valde att satsa på den åtta cm längre Walter Bressan (Grosseto) och Benassi fick se sig om efter ny klubbadress. Emilia-Romagna blev till Umbrien och Benassi tog bilen till Perugia för spel i det Perugia som Leonardo Covarelli skulle göra stort igen. Det gick inte alls för Covarelli, men alldeles utmärkt för Benassi, som för första gången fick klubbar högt upp i seriesystemet på kroken.


Max Importanza.

Perugia gick i konkurs inför 2010/11 och Benassi stod utan kontrakt. Den ordinarie tröjan lite längre ner i serierna eller andrekeeper i Serie A? Pietro Lo Monaco, rutinerad sportchef i Catania, bördig från Torre Annunziata och expert på att fiska talanger lite längre ner i serierna, hade såklart koll på keepern som vaktat i grannstaden Castellamares Juve Stabia och funderade på honom som back up till Andujar.

Men, det blev Lecce. Salentoklubben hade överraskande tagit sig tillbaka till Serie A och skulle satsa på Antonio Rosati även i högsta serien, men behövde en reserv. Dåvarande tränaren Luigi De Canios val föll på Benassi och någonstans där träffade jag på honom för första gången.

Fabrizio Lorieri, Lecces målvaktstränare, hade precis drillat sin trio på träningsanläggningen i Calimera och var nyfiken på vad jag tyckte om säsongens keeprarna inför 2010/11.


Bravissimo!

Jag valde att lägga mer tid på andremannen Benassi än på Rosati och fick förklara varför när för- och nackdelar nagelfors fram och tillbaka. Längden var, såklart, uppe till diskussion, precis som den där reaktionssnabbheten alla numera känner till och de fötter som var och är av en helt annan dignitet än Rosatis. Benassi verkade dessutom ha en bra inställning och var hela tiden taggad. När det hela skulle sammanfattas blev ”frizzante” (sv. med bubblor i) mitt val av ord.

- Ah, frizzante!? Bra beskrivning. Jag skall komma ihåg det, frizzante …. Loriero kände på min beskrivning och sken upp i ett vargagrin. Sedan dess är det frizzante och inget annat som gäller när vi diskuterar Benassi.

Ifjol var det givet att Benassi skulle spela andra fiol bakom Rosati och många tog för givet att det skulle bli samma visa denna säsong när Julio Sérgio (Roma) angjorde klacken. Brassekeepern var en del av ett större paket, som även inkluderade hyllade U21-spelaren Andrea Bertolacci, signerat agenten Alessandro Lucci. Men, det är långt ifrån självklart att en spelare som varit hyllad i en större klubb går ut och levererar i ett kölag. Julio Sérgio fick börja mellan stolparna, men såg inte speciellt intresserad ut och fick snart lämna över förstatröjan till en 30-åring som aldrig spelat Serie A (förutom det redan klara Lecces sista betydelselösa hemmamatch mot Lazio i maj 2011).

En lättare skada på Julio Sérgio inför Genoa borta i mitten av oktober och ordningen var omvänd. Benassi imponerade stort och sedan dess har den ordinarie tröjan varit hans, med Roma (b) och Parma (b) som undantag (Julio Sérgio mellan stolparna mot gamla klubben Roma var ett sista försök av tränaren Di Francesco att få igång den målvakt som var tänkt att garantera säsongens Lecce). Parma borta handlade om magbesvär, men det var det sista besväret som skulle rubba Benassi.

Strax innan jul kom anklagelser om att Benassi skulle varit med och sett till att den där betydelselösa sista hemmamatchen säsongen innan slutat på ett visst sätt. Han skulle han skulle alltså ha varit med och gjort upp matchen i sin Serie A-debut. Benassi var förstörd, men förbannad och tydlig med att han tagit väldigt illa upp. Nästa smäll kom, bokstavligen, två veckor senare när han bröt näsan efter att ha kastat sig framför fötterna på framstormande anfallare i den viktiga bortasegern mot Fiorentina.

Efter den brutna näsan är det mask som gäller. Och fortsatt utmärkt målvaktsspel. 0-1 mot Juventus och 2-2 mot Chievo Verona är kanske inte siffror som vittnar om det, men 1-0 mot ett pånyttfött Inter med sju raka segrar är siffror som bär vittnesbörd. De som ändå tvivlar frågar Samuel, Pazzini, Milito et al. De visste inte, men de gick upp mot en portiere frizzante i sitt livs slag.

/Borell

Hamrén är inte någon Margiela

Symboliken är hur stor som helst. H&M berättar att Martin Margiela, belgisk modeskapare känd för att dekonstruera, är det svenska världsföretagets nästa samarbetspartner. Samtidigt ger Erik Hamréns Sverige en stark känsla av att vara isärplockat (viktig fas när man dekonstruerar).

Dekonstruera handlar om att arbeta med medvetet förvrängda och upplösta former. Att plocka isär något i beståndsdelar och sedan bygga upp något nytt.

Margiela har haft dekonstruktivismen som ledstjärna sedan han och Antwerpen Six slog igenom i en ny belgisk våg under andra halvan av 80-talet. Han började hos modets enfant terrible Jean-Paul Gaultier, blev sin egen och valde efter tio år att krydda med uppdrag åt Hermès.

Hamrén tog sig från Ljusdal till GIH och tränaruppdrag i Stockholmsområdet, började hos Hasse Backe i AIK, blev sin egen och kryddade med att på plats studera George Graham och hans Arsenal. Margiela lyfter fram, och det verkar finnas en inneboende logik, sejouren hos läromästaren Gaultier. Hamrén lyfter fram det noga studerandet av den alltid lika elegant klädde (blazer och udda byxor med sylvassa pressveck) Grahams defensivt superkompetenta Arsenal.

Trots resultatet är vi på rätt väg, berättar förbundskapten Hamrén och lägger ut texten om Sveriges insats i EM-slutspelet. En kombination av attityd (gå för seger i varje match) och spelidé (offensivt spel och att föra matcher) skall vara vägen, men det är svårt att se när, var och hur detta Sverige slagit in på den rätta väg som beskrivs. Om man nu inte tror att Hamrén gör som Margiela och dekonstruerar.

Margiela har varit tydlig. Hans tålamod och insikt om vad som är unikt och hur detta unika skall hanteras är imponerande. Hamrén har varit lika tydlig, men han har inget tålamod och ingen insikt om vad som är unikt och hur detta unika i så fall skall hanteras. Hamrén är inte någon Margiela …

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Det tar ett år, inte en vecka, att bygga en mur

Hörde en historia över kaffet på Sosta. Den handlade om en typ 35-åring som ville bygga en mur, tyckte att grannens såg rejäl ut och gick över för att fråga hur man gör och hur lång tid det tar. – Ett år, sade gamlingen bakom muren som såg rejäl ut till 35-åringen, som tänkt sig något åt en-vecka-hållet. Det blev ingen mur.

Idag är tålamod en bristvara och bristen på tålamod är något som om och om igen tar mig till det svenska landslaget i fotboll. Du har analyserat en situation, kommit fram till en lösning, känner att du tror på lösningen så mycket att du vill genomföra den och söka acceptans för den. Du vill förändra något och måste förstå att saker och ting tar tid.

När du är mitt uppe i förändringsprocessen är det viktigt att inte vara för lyhörd när kritikerna gör sin grej (det gör de ju alltid) och att stå upp och vara lojal med de som ställt upp för dig och som genomför förändringen tillsammans med dig. De du har valt är dina ambassadörer och eventuella avpolletteringar måste vara få, om ens några, och extremt väl genomtänkta. Summariska avrättningar som svar när något inte fungerar just där och då, resulterar bara i att ingen till slut vågar.

Förändring kräver analys. Förändring kräver tro. Förändring kväver tålamod med förändringarna du genomför. Förändring kräver att du inte hattar fram och tillbaka. Förändring på riktigt, alltså över tid, handlar om att vinna kriget och inte slaget. Förändring kräver någon annan än Erik Hamrén.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Revolution som väg, slutmål eller både och?

Erik Hamrén har sagt, eller låtit oss förstå, att det är revolution som gäller. Såklart att många blir besvikna, skeptiska och irriterade när de tycker att det som utlovats inte infrias.

Det hade kunnat gå att ha en filosofisk debatt om det är vägen till revolutionen eller revolutionen som slutmål som gäller. Men, Hamrén har stängt den dörren. Han som genomför den svenska landslagsrevolutionen har valt att prata om både väg och slutmål på ett sätt som gör att hans trovärdighet idag ligger i giljotinen.

Förbundskaptenen har berättat att hans Sverige skall gå för seger i alla matcher och alla slutspel (revolutionens slutmål), och att man skall göra det genom att vara spelförande och offensiva (vägen till revolutionen). Efter debaclet mot Ukraina kan Hamrén fortfarande få sin revolution, men de som tittar på känner sig lurade på den utlovade vägen.

Hamréns laguttagning visade med all önskvärd tydlighet att han trodde på att hans manskap skulle föra spelet och till slut vinna mot Ukraina. Två tuta-och-kör-ytterbackar, ingen Jonas Olsson i backlinjen, ingen Anders Svensson som garant på mittfältet och Ola Toivonen ute till vänster. Revolutionären Hamrén tror alltså på revolutionen, eller i alla fall på de han tänkt skall hjälpa honom att genomföra densamma.

Frågan är om spelarna fortfarande tror på Hamrén. En gång är ingen gång, men nu har förbundskaptenen gått rejält på pumpen i sina två enskilt viktigaste matcher (Holland borta i EM-kvalet och Ukraina igår). Det går att argumentera för att förtroendets vara eller inte vara är viktigt för Hamrén, men egentligen inte alls för det här landslagets framgångar. Det är viktigare att spelarna tror på Zlatan Ibrahimovic. Han är den bäste spelaren och det är ju han som gått i god för att ”Erik är rätt man”. Här och nu är Ibra hur viktig som helst för att få de övriga att inte ge upp hoppet om den tränare vars omdöme just nu ifrågasätts.

Sveriges uppträdande igår kväll kastar oss också tillbaka till diskussionen utan slut. Den om Ibras vara eller inte vara i landslaget och om landslaget som helhet presterar bättre utan sin stora stjärna. Det är ett oomkullrunkeligt faktum att flera spelare inte presterar som de skall när Ibrahimovic finns på planen. De blir på något sätt hämmade istället för inspirerade av den stores närvaro.

Vi kan väl avsluta med att vara tydliga. Det här är inte över, men det har blivit bra mycket svårare och förste medborgare Hamrén får se upp så att han inte själv hamnar i giljotinen.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Hamrén sågar, jag tvivlar

Roma presenterar offensivprofeten Zeman som ny tränare och Erik Hamréns Sverige angör Kiev. Det känns som om de båda händelserna hör ihop. Två geografiskt skilda övningar med stora förhoppningar, men med försvarsfrågetecken ännu större än de stora förhoppningarna.

Jag tycker inte om när försvarsspel sätts på undantag och inte ges rätt fokus. Jag blir irriterad och nu är det Hamréns svenska landslag som irriterar mig. Sverige har spelare (både i backlinjen och på mittfältet) som gör att laget skulle kunna försvara alldeles utmärk även om det också anfalls, men förbundskaptenen vägrar. Orkar Hamrén inte spela in en backlinje eller vill han inte? Frågan är befogad eftersom Hamrén generellt är mycket intresserad av att landslaget inte stelnar i en på förhand given formation. Kanske att det synsättet kan göra underverk framåt, men bakåt? Tillåt mig tvivla.

Hamrén hoppas att försvarsspelet, trots den omilda behandling, faller på plats i själva slutspelet. Mikael Lustig unikt offensiv till höger, Olof Mellberg tjurskallekrigande i mitten, Andras Granqvist kontrollerad där bredvid och Martin Olsson som en raket till vänster. Tillåt mig tvivla.

Det är tjänstefel att låta både Lustig och Martin Olsson starta om en match behöver vinnas. Lustigs defensiv är inte speciellt mycket bättre än Olssons, men hans offensiv har fungerat utmärkt bra i det här svenska landslaget och därför skall han starta. En defensivt tveksam back ytterligare gör att Hamrén ber om att bli straffad. Olssons svaga defensiv blir ett hot mot det egna laget och hjälpbehovet ute till vänster kommer att få återverkningar centralt i banan. Tillåt mig tvivla.

Jag tvivlar inte på lösningen på Hamréns självförvållade problem. Låt Jonas Olsson ta plats ute till vänster och se till att ”ingen jävel över bron!” gäller där ute istället för ”full fart framåt!”. Det finns också ett drömscenario. På italienska handlar det om svaret på frågan ”vem blir det här slutspelets Materazzi?” Den svenska översättningen låter en gammal Andreas ta Materazzis plats och lyder ”vem blir det här slutspelets Jakobsson?” Jag pratar om den där försvararen som går in efter skada eller avstängning och står för helt avgörande insatser.

Pusselbitarna finns där för drömscenariot, men drömmaren Hamrén drömmer så intensivt att tålamodet tryter där vid bordet. Såg, inte tålamod, är det som gäller när han lägger det landslagspussel som egentligen ser ganska bra ut.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

En resa i fotbollens Neapel – Del III – Maradona, förfall och farbröderna i Capua Vetere

Maradona spelade sin sista match för Napoli den 24:e mars 1991. Veckan innan hade han, efter bortamatchen mot Bari, plockats in för dopingtest. Provsvaret var positivt för kokain. Maradona har sedan första dagen förnekat att han skall varit dopad. ”Det var uppgjort alltihop. Det var Italiens hämnd på mig för att jag slog ut dem ut världsmästerskapet året innan”, berättar Maradona i sin självbiografi.

Drygt ett år tidigare, tredje juli 1990 skulle Maradona sätta Napolitanarnas kärlek på prov. Hans Argentina hade nått semifinalen i VM och för motståndet stod hemmanationen Italien. Matchen skulle spelas på Stadio San Paolo. Argentina hade spelat två av sina gruppspelsmatcher i Neapel och där hade publiken välkomnat sin hjälte med öppna armar. Maradona var Neapels kung och man älskade honom av hela sitt hjärta.

Argentina hade också spelat tre matcher utanför Neapel. I Florens, Milano och Turin På dessa arenor bussvisslades det under den Argentinska nationalsången. Maradona var en symbol för hela Neapel och överallt så försökte man häckla och få honom ur balans.

När Maradona äntrar Stadio San Paolo som Argentinsk lagkapten mot Italien vecklas en lång banderoll ut i Curva B – vanligtvis Napoli fansens sektion. ”Vi älskar dig Diego, men Italien är vårt land”. Under den Argentinska nationalsången hördes det inte en susning från läktaren. Under matchen så buade ingen åt Maradona. I Neapel respekterade alla Diego Maradona.

Matchen slutar 1 – 1 efter full tid och förlängningen blir mållös. Maradona slår det som skall bli Argentinas avgörande straff och gör mål. Italien misslyckas med att ta sig till final i VM på hemmaplan. Efter matchen löper Maradona fram till Curva B och tackar. Trots att Italien förlorat och dem flesta på läktaren är ledsna och besvikna applåderar dem Diego och sjunger ramsor i hans ära.

Napolitanarna visade Diego Maradona verklig och gränslös kärlek och fick den besvarad.

Men någonstans där efter matchen mellan Argentina och Italien på Stadio San Paolo sommaren 1990 nådde relationen mellan Maradona och Napolitanarna sin klimax.
Den efterföljande säsongen var kaotisk, Maradona var under hårdare bevakning än någonsin. Från tidningar, tv och annan media. Hans relation med klubbens dåvarande president Corrado Ferlaino utvecklades till det sämre för var dag som gick.

Situationen blev tillslut ohållbar och när det positiva dopingsvaret kom tillsammans med en två år lång avstängning valde Maradona att lämna Neapel. Han flydde mitt i natten, utan ett ordentligt farväl.

Sju fantastiska år slutade abrupt och på ett ovärdigt sätt. Napolitanarna kände sig svikna och förrådda, men framför allt oroliga. Innerst inne visste dem vad som väntade.
Maradonas separation från Napoli var början på det som tretton år senare skulle bli klubbens slutgiltiga fall. Ett sakta men stadigt förfall som tog med sig hela staden och dess befolkning.

I den lilla orten Santa Maria Capua Vetere, ett par mil norr om Neapel, ligger en av regionens äldsta supporterföreningar. Redan år 1975 grundades supporterklubben, Club Napoli Santa Maria Capua Vetere, i Napolis ära. Luigi Buonpane är idag hedersordförande i föreningen och var en av dem som startade verksamheten för snart 40 år sedan. ”Vårt stora intresse för Napoli kom när Giuseppe Savoldi värvades till Napoli. Vi ville kanalisera vårt supporterskap på ett bra sätt. I början kretsade allt vi gjorde enbart kring fotbollen”, berättar Luigi.

Klubblokalen vi befinner oss i är enorm och överblickar torget framför den vackra stadskyrkan. Längst in i lokalen sitter det ett trettiotal herrar och spelar kort. Ytterligare några agerar åskådare. Runt biljardbordet i rummet bredvid är det fullt hålligång. Träningen inför klubbens interna biljardmästerskap är inne i sitt intensivaste stadium och alla vill toppa formen inför den prestigefulla utslagsturneringen.


Club Napoli Santa Maria Capua Vetere. Foto: Bobo Olsson

På väggarna hänger det inramade foton av Napolis lag, från tidigt 50-tal och framåt. Stämningen är lugn, förmiddagssolen har precis slagit rot på himlen och ljuset väller in genom den öppna porten. ”Titta, där är Jeppson, svensken”, säger en äldre herre entusiastiskt och pekar mot den enda blonda spelaren på lagbilden som hänger på väggen. Här samlas många av de över trehundra medlemmarna för att umgås, läsa tidningar, spela biljard och diskutera fotboll. ”När Napoli spelar finns det inte en centimeter till övers här inne”, förklarar Renato delle Femmine, föreningens nuvarande ordförande.

I orten med lite drygt 30 000 invånare är bandet till supporterföreningen extra tydligt. ”Vi är extremt måna om vårt samhälle och dess historia, ni ser det var här alla gladiatorerna som kämpade på Colosseum tränade”, flikar Renato in. ”Vi har alltid tagit vårt ansvar för samhället och folket runtomkring oss. Hjälpt dem i behov av hjälp helt enkelt. Vi står också bakom mycket av ungdomsidrotten här i Santa Maria. Cyklingen, volleybollen och fotbollen. Vi startade allt. Vår kärlek till Napoli har varit till nytta för hela samhället”, berättar Luigi stolt.

Utanför klubblokalen passerar unga som gamla, många är på väg till ett torgmöte som hålls en gata ner. Alla förbipasserande hälsar artigt på herrarna som sitter och lapar sol i dörröppningen. Bredvid dem fladdrar en stor och ljusblå flagga. På skylten, samt markisen ovanför dem, står det kort och gott Club Napoli.
”Alla du ser här inne, i alla fall vi som börjar bli lite äldre”, säger Luigi skämtsamt ”Vi följde Napoli vart dem än åkte. Det var långa resor i pyttesmå bilar. Det kunde ta oss flera dagar att åka upp och se en match i norra Italien och sedan tillbaks hem.”


Tidningsläsning på Club Napoli S.M Capua Vetere. Foto: Bobo Olsson

Bredvid Renato och Luigi sitter också Giovanni di Costanzo, han är sportsligt ansvarig i föreningen. ”Kan det ha varit säsongen 78/79?”, frågar han. Renato nickar instämmande och Giovanni fortsätter. ”Napoli skulle möta Perugia på bortaplan så vi organiserade oss och bilade upp, 40 mil enkel resa. Hela vägen norrut, på varenda restaurang och bensinstation vägrade dem sälja mat till oss. Den lilla matsäcken vi hade med oss tog slut direkt. När vi kom fram till Perugia var det precis samma sak. Varenda bar, affär och matbutik nekar oss. Napoli förlorar med 2-0. Det var knappt så vi orkade heja på läktaren. Färden hem kändes oändlig, vi var inte tillbaks förens sent på natten. Då hade vi knappt ätit på ett helt dygn.”, skrockar Giovanni och klappar sig över magen.

Luigi beskriver det gamla Napoli med lyster i ögonen. Han plockar fram ett slitet årskort, laminerat med plast, fullt av små stansade hål, ett för varje match det använts. ”Förut fick vi som var ordförande ett varsitt sådant här kort personligen av presidenten för Napoli. Corrado Ferlaino gav mig det här kortet 1976.”


Luigi Buonpane, hederordförande, visar upp sitt årskort. Foto: Bobo Olsson

Luigi fortsätter, utan följdfråga, raskt i egen regi. ”Förr i tiden fick varje förening fyra biljetter av Napoli till varje hemmamatch, så vi kunde sätta upp vår banderoll på arenan. Nu får vi som mest en, resten måste betala precis som alla andra. Respekten för oss supportrar har försvunnit mer och mer. Nu handlar det bara om pengar.”, avslutar han.
Precis som resten av Neapels befolkning så led även Club Napoli Santa Maria Capua Vetere under de år Napoli hade det svårt. ”Visst var det så, vi slutade aldrig att följa laget. Men vårt engagemang var svalare, och framåtandan i föreningen var inte alls den samma.” förklarar Renato diplomatiskt.

Det blir helt tyst i lokalen. Precis som att alla, i det nu fulla rummet, vet vad som skall sägas näst. Luigi tar lågmält över efter Renato. ”Jag trodde aldrig att jag skulle leva länge nog att se Napoli gå under helt. Det som hände 2004 var bland det hemskaste i mitt liv.”

Under sommaren 2004 kommer det definitiva beskedet från Neapels domstol. SSC Napoli försätts i konkurs. Efter år av ekonomiska svårigheter och spel i den Italienska andradivisionen, Serie B, är klubbens kassa helt tömd. För första gången sedan fotbollen kom till Neapel så saknar staden ett fotbollslag. Trots att det var allmänt känt att klubben hade problem så var det med kollektiv chock Neapelborna tog emot domstolsbeslutet. Deras kärlek och passion var nu herrelös.

Det var länge oklart vad som skulle hända med Napoli och många frågor cirkulerade runt i Neapel. Fanns det någon som var villig att lösa skulderna och ta över klubben? Var det definitiva slutet? Många frågor, men ytterst få svar.

Hjälplösa och desperata Napolitanare samlades varje dag vid Piazza Municipio, torget utanför Neapels kommunhus, för att protestera och visa sitt missnöje. Till en början var de få men skaran växte dag för dag. Snabbt var de uppe i flera tusen hängivna supportrar som vägrade att ge upp.
När allt ser som mörkast ut dyker Aurelio de Laurentiis upp från ingenstans. De Laurentiis är en filmmagnat från USA med Napolitanska rötter. Napoli verkar ha hittat sin nye ägare och president.

På några dagar betalar han de 30 miljoner euro som krävs för att åtminstone skriva in Napoli i tredjedivisionen, Serie C1.  Han värvar sportchefen från Udinese, Pierpaolo Marino och startar arbetet med att föra Napoli tillbaks till den Italienska fotbollens finrum – Serie A.

De Laurentiis visste vad som krävdes för att lyckas. Han var tvungen att bryta ner det gamla Napoli totalt för att ifrån grunden bygga upp det nya. Under en övergångsperiod på två år heter klubben Napoli Soccer. Huvudkontoret samt träningsanläggningen flyttas bort från Neapel till den lugnare förorten Castelvolturno.
Den första hemmamatchen för det nya Napoli på San Paolo i Serie C1 lockar över 50 000 åskådare.

Efter bara tre år med De Laurentiis som president är Napoli tillbaks i Serie A. När Napolispelarna kliver av flygplanet som tagit dem hem från Genua och den sista avgörande matchen i Serie B pågår redan festen för fullt.

”Inte i vår vildaste fantasi trodde vi att det skulle gå så fort. Lyckan att vara tillbaks i Serie A var otrolig. Som supporterförening kände vi oss som pånyttfödda.”, förklarar Luigi Buonpane och ler brett.

Det blåser återigen hoppfulla vindar in över Neapel. Dagens Napoli är starkare än på tjugo år. Entusiasmen bland befolkningen är återfunnen och tron på en framtida seger börjar så sakta gro nere på Neapels gator igen. Framgången då Napoli för första gången på 21 år deltog i Champions League – den största Europeiska cupen för klubblag – har åter väckt ett internationellt intresse.

Matcherna i Champions League som spelades på San Paolo kommer gå till historieböckerna som något alldeles extra. Passionen och trycket på läktarna var som från en annan planet. Nästan som om Neapelborna i två decennier hade gått och väntat på en chans att få visa den breda Europeiska fotbollspubliken vad fanatism verkligen innebär.
De allmänna tongångarna bland befolkningen är positiva och förändringen i staden är tydligt märkbar jämfört med de kämpiga åren Napoli som klubb hade under hela nittiotalet samt första halvan av det nya milleniet.

Trots en världsomspännande finanskris har Neapel klarat sig relativt bra. De inbyggda och unika skyddsnäten har hjälpt staden att klara sig undan den värsta recessionen. Handeln med supporterprylar har skjutit i höjden och fler Neapelbor än någonsin kan leva på försäljningen.
Napolis korta och målmedvetna vandring från kris och konkurs till att återigen vara ett framgångsrikt och slagkraftigt lag har inspirerat hela Neapel. ”Napolitanarna relaterar omedelbart till fotbollen. Vi hjälpte Napoli att återvända dit dem hör hemma. Nu är det Napolis tur att hjälpa oss. Det är så det fungerar.”, förklarar Luigi och fortsätter, poetiskt, att beskriva relationen mellan Neapel, dess invånare och fotbollen.

Orden som Luigi delar med sig av flyter fram som sammet genom luften. De är lena och fyllda med en innerlig kärlek som sprider värme i det trånga rummet.
”Det som utmärker denna trios sammanflätade öden är den totala graden av beroende som finns och alltid funnits tvinnad, som en orubblig konstant, mellan just fotbollen, staden och alltid i mitten, vi, supportrarna, det vanliga folket. Ett samlevnadsspel där den ena pjäsen aldrig kunnat segra utan hjälp från de andra två. Där en ensam pjäs försöker, men aldrig är stark nog att dra hela lasset. Där framgång och sorg alltid delats, både i tid och i rum. Vi är varandras största hjälp, kanske enda räddning och samtidigt våra största motpoler. Tillsammans har vi genomlidit de djupaste av kriser och firat de vackraste av segrar.”

Vi lämnar Santa Maria Capua Vetere och återvänder in mot Neapel. Solen lyser fortfarande stark på himlen. Landskapet som passerar förbi allteftersom pendeltåget förflyttar sig, gungandes fram på spåren, är insvept i ett dovt skimmer. Våra hjärtan är fyllda av värme från Luigis djupa kärleksförklaring blandat med glädjen, stoltheten och gemenskapen mellan medlemmarna i klubben och den vackra relationen till sin omgivning. Vi har fått en äkta inblick i Napolitanarnas omutbara kärlek till fotbollen och den effekt det kan ha på hela samhället.

Tåget stannar och myllret från Neapels gator hörs igen. Solen är precis på väg att sjunka ned bakom medelhavets disiga horisont. I det oskarpa ljuset, som uppkommer i övergången mellan kväll och dag, skymtar en ljusblå flagga hängandes från en balkong.

På löpsedlarna vid tidningskiosken under balkongen kan man uteslutande läsa om den stundande cupfinalen mot Juventus. ”Nedräkningen har börjat och förberedelserna är i full gång”. Neapelborna rustar äntligen för fest – och precis som alltid – är det till fotbollen man vänder sig i hopp om att få sina drömmar förverkligade.

Luigis ord börjar så sakteliga sjunka in, ”…sammanflätade öden…”

//Abizzo – finito

Geni med elixir eller påkommen kvacksalvare?

Det vankas EM-slutspel och jag tänker osökt på EM i Västtyskland 1988, det första slutspel jag i vuxen ålder följde minutiöst. Holland för en gång skull vinnare och en lyckad italiensk generationsväxling som hålls mycket kär i casa Borell. 24 år senare kan jag inte låta bli att fundera på varför en annan generationsväxling ställts in.

1986 hade Italien agerat minst sagt blodfattigt när man skulle försvara 82-guldet. Legendariska förbundskaptenen Enzo Bearzot hade inte generationsväxlat som sig borde och avpolletterades efter tre VM-slutspel (1978, 1982 och 1986) vid rodret. Azeglio Vicini tog klivet upp från U21-landslaget, fyllde på det stora landslaget med spelare från det lag som föll på straffar i U21-final mot Spanien i oktober 1986 och ägnade kvalspelet åt att spela in det landslag som skulle spela EM i Västtyskland och sedan VM på hemmaplan 1990.

Zenga. Ferri. De Napoli. Giannini. Donadoni. Vialli.

6/11 av det gamla U21-landslaget tog på bara ett kvalspel plats som startspelare (De Napoli och Vialli hade tjuvstartat) i det stora landslaget. De fick sällskap av högerbacken Bergomi, rutinerade liberon Baresi, arbetsmyran Bagni, måltjuven Altobelli och efter något år även av den ännu yngre Maldini. För mig är det här varit ett exempel på en synnerligen lyckad generationsväxling. Många nya spelare in på kort tid och ett bra slutresultat som följd.

Det skulle generationsväxlas i Sverige också. När Erik Hamrén tog över efter Lasse Lagerbäck var tre saker i fokus. Det skulle bli lättare för nya (underförstått unga) spelare att få chansen i landslaget, Sverige skulle föra matcherna och laget skulle alltid gå för seger. Det blev inte så. En holländsk kölhalning kom emellan och Hamrén beordrade back i maskin. Verkligheten kom emellan. Det är inte trovärdigt att revidera för mycket, men vi kan vara snälla och säga att Hamrén står fast vid den punkt som i slutändan är viktigast. Den om att alltid gå för seger.

Jag gillar att Hamrén krypit till korset vad gäller unga spelare. Åsikten att allt nytt och ungt per definition är bättre än det som är gammalt, är inget annat än en fotbollens motsvarighet till den globala ekonomins vansinniga och vårdslösa kvartalskapitalism. Jag är inte lika imponerad när det backas i fråga om spelsätt. En tränare som inte vet vad han vill och inte förstår vad som är möjligt?

Det hade varit intressant att se vad Jörgen Lennartsson, U21-förbundskaptenen förbundet ratade till förmån för den internationellt mer rutinerade Hamrén, hade gjort om han fått jobbet. Något säger mig att han hade satt de där ”två av tre käpphästar” han som fick jobbet istället skickat rakt ut genom fönstret. Lennartsson hade tagit tillvara fullt ut på spelarna i det firade U21-landslaget från EM på hemmaplan och han hade inte stått där och påstått att hans lag skulle föra matcherna.

Men, det är Hamrén som står där i det tekniska området. Han står där efter att ha sålt in sig själv som förnyare av rang, bara för att visa sig vara något helt annat. Men, Hamrén blev trodd och med förtroende är mycket vunnet. Nu får vi kvitto på om manskapet tror lika mycket på sin förbundskapten som en gång förbundsledningen eller om de, precis som vi som tittar på, blivit fundersamma när tvärsäkra påståenden blivit till något annat.

Uppfinnaren med elixiret som gör underverk eller den påkomne kvacksalvaren? Hyllad som geni eller buren ut ur staden i tjära och fjädrar? Erik Hamrén har nått vägs ände.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.