Tanken kom till mig under den fjortonde etappen av Giro d’Italia, där vädret inte tillät några TV-bilder och vi under loppets alla timmar istället fick se bilder på publiken vid målområdet. Tanken på att det vackra vissa gånger bara är där.

Bortasektion, Rosvalla, Nyköping

På Rosvalla i Nyköping kvitterade Bissarna i den 93 minuten och såg till att den blåsvarta bussen som rullade hemåt var tystare än vanligt. I Uppsala hade regnet nyss slutat falla när jag hoppade upp på min gröna Skeppshult och trampade hemåt.

Ni vet hur det är en sådan kväll i maj, när solen har gått ner och doften av regn fortfarande är absolut närvarande i luften. Varenda butiksskylt och gathörn får en ny lyster. På väg förbi den engelska bokhandeln såg jag The Fault In Our Stars i skyltfönstret, en bra ungdomsbok men framförallt en fantastisk titel. The Fault In Our Stars. Allt kan alltid gå åt helvete, de små sakerna och de stora sakerna, en frispark som tar tre poäng ifrån dig och hjärtat som helt plötsligt slutar slå, sakerna du kan påverka och de där totala tragedierna när felet faktiskt inte ligger hos dig, utan hos stjärnorna.

Cykelkommentatorn Roberto Vacchi skrev idag på twitter, ”Fråga inte vad det är men jag går igång av cykelsport. Det är ju bara så vackert”. Jag behöver inte fråga. Den nedstämda bussresan, cykelturen genom ett regnfriskt Uppsala, boktiteln, publiken vid målområdet i Bardonecchia och kämpande cyklister på snöklädda bergstoppar. Saker att bli uppfylld av.

Hjärtat som slutar slå.

Medan jag var i Nyköping cyklade Giro-cyklisterna i berg.

Marco Pantani gick bort 2004 då hans trasiga hjärta slutade slå efter år av drogmissbruk. När Giovanni Visconti på söndagen vann den femtonde etappen i snökaoset på Col Du Galibier så gjorde han det vid Pantanis monument, ett speciellt ögonblick för Visconti.

– Det är en ära för mig att vinna framför Pantani-monumentet. Jag är likt honom född den 13 januari och jag är säker på att han hjälpte mig lite idag.

Det är mer än födelsedagen som kopplar Pantani och Visconti till varandra.

Efter att Pantani blev utslängd från Giro d’Italia 1999 tog hans liv en vändning åt det sämre. Från att alltid ha varit snabbast uppför så gick det plötsligt lika snabbt utför. De sista åren blev drogmissbruket till depression och hans egna citat ”jag cyklar snabbt uppför för att minimera smärtan” kunde tvärt tolkas som kuslig självinsikt.

För Giovanni Visconti har det senaste året varit tungt. På fjolårets Giro tvingades han bryta den femtonde etappen efter andningssvårigheter, han hade fått en panikattack. I oktober stängdes han sedan av i tre månader för samröre med dopningsdoktorn Michele Ferrari. Efter vinsten idag, när han gråtit klart, sa han ”Ibland finns det problem i huvudet som är svårare att ta itu med än en bruten arm eller ett brutet ben. Någon sa till mig att en cirkel nu är sluten, han hade rätt”.

Panikattack. Dopning. Kopplingen finns där, och det finns en anledning till att jag började tänka i de banorna, nämligen det citat som Visconti berättade att han hade upprepat för sig själv under etappen.

– Eusebio Unzue har alltid stöttat mig och han brukade upprepa en mening som jag försöker att inte glömma; ”Den som är stark kommer alltid vara stark”. Jag hade det i huvudet varje meter idag.

Den som är stark kommer alltid vara stark. Nog inget dumt motto när man håller på att frysa fingrarna av sig på sin cykel, men Visconti får inte glömma det väsentliga.

Den som är stark är stark tills den faller. När du faller behöver du all hjälp du kan få. Det fick inte Pantani. Förhoppningsvis har Visconti fått det.

/Bernövall

För exakt två år sedan, på Giro d’Italias tredje etapp den 9 maj 2011, tittade Wouter Weylandt bakåt på väg utför Passo del Bocco och tappade kontrollen över sin cykel, ena pedalen hakade i bergsväggen och Weylandt gick i backen för att aldrig vakna upp igen.

2011 var hans första år i Leopard Trek – men det var i Quick Step-stallet som Wouter Weylandt inledde sin professionella karriär, och det var i den tröjan han tog sin största seger då han var först över mållinjen på den tredje etappen av 2010 års Giro d’Italia.

När Girot och hela cykelvärlden idag hyllade hans minne kändes det helt rätt att det var en Omega Pharma-Quick Step-cyklist som fick sträcka armarna i luften.

Sedan dödskraschen har cykelsporten pensionerat nummer 108, som var Weylandts under Girot 2011, och det numret hade Mark Cavendish med sig upp på podiet efter segern idag.

”Cav” cyklade aldrig i samma lag som Weylandt men hade som alla andra i klungan belgaren i tankarna under dagen, och efter etappen dedikerade han segern till honom.

Cavendish vinner etapp 6, och hyllar Weylandt

Mina egna minnen från den tredje etappen 2011 är fortfarande väldigt närvarande. Den hemska helikopterbilden på när tävlingsläkaren försöker få liv i en utslagen Weylandt är omöjlig att glömma. Bilderna från dagen efter är minst lika starka.

Den fjärde etappen genomfördes, men neutraliserades, och istället för en tävling blev den ett 216 kilometer långt farväl.

Lagen turades om att anföra klungan från starten i Genua till målet i Livorno. Längs hela sträckan pryddes vägkanterna av olika hyllningar som åskådare gjort och vid målområdet dominerade budskapet ”Livorno per Wouter” när hela Leopard Trek-stallet, och bäste vännen Tyler Farrar, förde klungan över mållinjen med armarna om varandra.

Sista kilometerna av etapp 4 2011, dagen efter dödskraschen

Wouter Weylandt lämnade efter sig sin flickvän An-Sophie. Hon födde deras dotter Alizée fyra månader efter hans bortgång.

Wouter Weylandt vinner etapp 3 av Giro d’Italia 2010

Inskrivningen inför dagens etapp

 /Bernövall

Enrico Battaglin, Fabio Felline, Giovanni Visconti, Luca Paolini.

Vesuvius

Under de fyra första dagarna av Giro d’Italia har Italien visat upp sig i sin allra finaste skrud. Det började i Neapel där helikopterbilderna panorerade över Stadio San Paolo och den väldiga Vesuvius, och fortsatte dagen efter när tajta tempodräkter och snabba hjul fick vägarna att glöda på vulkanön Ischia.

Den där vackra ytan är heller inte det enda som satt Italien i gott ljus. Hemmacyklisterna har dominerat de två senaste etapperna.

Idag, tisdag, vann den unge Enrico Battaglin före Fabio Felline och Giovanni Visconti – en italiensk trippel. Några meter bakom den trion trampade en rosaklädd Luca Paolini in i mål – och det är där historien finns.

Det engelska ordet ”twilight” är fantastiskt snyggt. Och det är där Luca Paolini befinner sig, i sin karriärs twilight, när han 36 år gammal gör debut i Giro d’Italia. Det är svårt att inte gilla det.

– Mina lag har alltid velat att jag ska köra Touren eller Vueltan. Jag är väldigt glad över chansen att få cykla Girot i år.

Paolini har cyklat professionellt sedan 2000, länge som hjälpryttare till Paolo Bettini, och under alla dessa år har han aldrig fått chansen att vara med i det loppet som borde varit hans. Förrän nu.

Att man ska ta chansen när man får den är någon slags allmän sanning, och tagit chansen har Paolini verkligen gjort.

Han attackerade sent på den tredje etappen som gick mellan Sorrento och Marina di Ascea och när försprånget till cyklisterna bakom ökade stod det klart att det skulle bli både etappvinst och rosa ledartröja.

36 år, Giro d’Italia-debut, etappvinst, maglia rosa. Få chansen. Ta den.

När han mötte pressen efteråt berättade han att den rosa tröjan var ett hållet löfte. Paolinis pappa genomgick en operation under måndagen, trots det hade deras samtal på morgonen handlat en del om etappen.

– När jag träffade honom i morse sa jag att jag skulle ha den rosa ledartröjan åt honom när han vaknade upp. Jag har hunnit prata med honom nu efteråt och allt har gått bra.

Inför den femte etappen leder Luca Paolini fortfarande Giro d’Italia. Han får gärna göra det ett tag till.

Luca Paolini och la maglia rosa.

Sorrento, där den tredje etappen tog sin början

Enrico Battaglin, 23, vinner etapp 4

Stadio San Paolo

/Bernövall