Klubben – 7
Albano Guaraldi sliter för att hålla greppet om Bologna. Och som han sliter. Först avpolletterade han kaffekungen Massimo Zanetti och sedan slipade affärsmannen Maurizio Setti och dennes försök att (tillsammans med oligarken Gabriele Volpi) lägga beslag på Bologna. Guaraldi gör det tillsammans med klubbdirektör Roberto Zanzi, som skickligt utnyttjar sin presidents fulla förtroende och inte på något sätt fulla plånbok.

Guaraldi har styrt detta Bologna sedan april 2011, då han blev fjärde president under en oändligt turbulent säsong. Inte på planen, men vid sidan av. Sergio Porcedda visade sig inte ha några pengar, nämnde Zanetti hade pengar men baxade sig ur och Marco Pavignani var bara en tillfällig lösning. Ecco Guaraldi. Han skred till verket med en spelatrupp konstruerad av Porceddas sportchef Longo, valde Zanzi som klubbdirektör framför skicklige Salvatori och började sakta men säkert att göra Bologna ännu bättre. Det är inte längre snubbla kvar i Serie A som gäller (17:e, 17:e och 16:e plats), som under de föregående säsongerna, utan fight om en plats på den övre tabellhalvan aka colonna sinistra.

Guaraldi-Zanzi saknar inte utmaningar. Med tunn plånbok har klubben bara att släppa iväg eller inte kunna lösa lånade spelare som slår igenom. Under duons två första somrar lämnade först Miguel Britos (Napoli) och sedan Jean-Francois Gillet (Torino), Gastón Ramírez (Southampton) och Marco Di Vaio (Montreal Impact). Den här sommaren ”försvann” lånade Alberto Gilardino (Genoa) och mittfältsdynamon Saphir Taïder (Inter). Zanzi vet att reparera. Och han vet att se till att förra sommarens ifrågasatte Alessandro Diamanti är kvar. Guaraldis Bologna har inte mycket pengar i plånboken, men är i väldigt goda händer.

Tränare – 7
Stefano Pioli går från klarhet till klarhet. Han har gjort bra ifrån sig och uppnått det han skulle på alla ställe utom i hemstaden Parma. Där och då fick han lämna till förmån för Claudio Ranieri, men efter det har han levererat i Grosseto, Piacenza, Sassuolo och Chievo. Han hade fixat det i Palermo också, om han bara hade fått fortsatt förtroende av den vulkaniske president som regerar där nere på ön. Palermos loss blev Bolognas gain. Ut med Bisoli och in med Pioli, med en slutlig niondeplats som resultat. Nionde plats blev till 13:e ifjol och Pioli fortsatte visa att han är en av den italienska fotbollens mest intressanta tränare.

Pioli använder sig av flera spelsystem för att få sitt Bologna att gå så bra som möjligt – 4-3-2-1, 4-2-3-1 och 3-5-2. Säsongens upplaga börjar med fyra man längst bak, två tillbakadragna innermittfältare, ett offensivt mittfält på tre man och en centertank längst fram. Vi vet inte hur det slutar, men vi vet att Pioli vet att få detta Bologna att fungera.

Målvakt -6
Same procedure as last year. Gianluca Curci är försteman och Federico Agliardi hans wing man. Ifjol var Curci den kalkylerade chansningen som inte gick hem. För mycket skador helt enkelt och Agliardi fick kliva in. Den här säsongen skall klubbdirektör Zanzi och det gamla Roma-löftet visa att de båda vet exakt vad de gör när Zanzi återigen väljer Curci. Hans företrädare Gillet var och är en riktigt bra målvakt, något som Curci ännu är långt ifrån att ha visat. Jury’s still out.

Backlinje – 7
Underskattade György Garics eller nya slovakiska landslagsmannen Marek Cech (Trabzonspor) till höger och Archimede Morleo, Mathías Abero eller kanske nye Diego Laxalt (Inter) till vänster om mittlåset Antonsson-Natali. Där har ni säsongens fyrbackslinje. Hårt spelande Cesare Natali, skadad direkt efter att ha anlänt ifjol, kommer att vara hur nyttig som helst med sin stora rutin och duktige och hårt Östeuropa-uppvaktade Frederik Sörensens närvaro gör att Pioli när som helst kan byta till tre man längst bak. Pioli-favoriten Andrea Mantovanis (Palermo) ankomst inte direkt minskar sannolikheten att detta Bologna kommer att spela med trebackslinje.

Nämnde Sörensen, allt bättre Nicolò Cherubin är utmärkta alternativ till Antonsson, Natali och Mantovani, men får börja på bänken tillsammans med Bagni-scoutade mittbacken Uros Radakovic. Högerbacken José Angel Crespo (Hellas Verona) lånas ut igen.

Mittfält – 7
Med nämnde Taïder i Inter håller gamla Inter-löftet Rene Krhin och återvändande Francesco Della Rocca fortet framför backlinjen och man har allroundskicklige Michele Pazienza och uruguayanska vakthunden Diego Pérez som uppbackning. Krhin-Della Rocca-Pérez-Pazienza är en utmärkt defensiv innermittfältsbesättning och Pioli kommer att se till att säsongens Bologna mår bra just där centralt i banan precis framför backlinjen.

Bolognas offensiva mittfält/släpande anfall har tappat sexmålsskytten Manolo Gabbiadini (Sampdoria), men Diamanti är kvar precis som Panagiotis Kone och dennes sex ligamål. Lazaros Christodoulopoulos, som anlände i januari ifjol, tar plats till vänster om Diamanti och har fått den hela försäsong med laget som i slutändan kommer att innebära ännu en ”bra grek” där bredvid ”Diamantinho”.

Vänsteranfallaren Henry Giménez (Grosseto) blir ivägskickad på nytt.

Anfall – 7
Olyckskorparna säger att Bologna inte kan överleva utan fjolårets 13-målsskytt Gilardino (Genoa) och nämnda sexmålsskytten Gabbiadini (Sampdoria). Det beror på hur man ser på det. Gilardino ersätts mer än väl, och hur skickligt som helst, med Rolando Bianchi (Torino). Denne är minst lika bra som Gilardino och lagkapten Diamanti, som stannar för att spela ordinarie fotboll inför Brasilen 2014, kommer att vara ännu bättre än vad han var ifjol. Alltså bra jobbat av en klubb som ”inte har några pengar”. Alltså ett anfall som kommer att fungera.

Pioli-adepten Davide Moscardelli, rumänska Inter-lånet Denis Alibec och gamla U21-centertanken Robert Acquafresca (Levante) börjar på bänken. Om nu inte Bologna återigen skickar iväg Acquafresca. Synd på så rara ärtor.

La chiave del successo - Det är Diamanti som skall göra det. Han stannar för att spela ordinarie inför nästa sommars VM-slutspel och bär detta Bologna på sina axlar. Fantastiska axlar it is.

Il dubbio - Bollarna måste hitta fram till nya skyttekungen Bianchi och det är Diamanti tillsammans med kantspringarna Garics-Morleo som skall göra det. En skada på Diamanti finns bara inte.

Total: 41/60

/Borell

Säsongsguide 2013/14 har ni här:

1. 49/60 Juventus
2. 46/60 Napoli
3. 45/60 Milan
4. 44/60 Lazio
5. 44/60 Inter
6. 43/60 Roma
7. 43/60 Fiorentina
8. 43/60 Udinese
9. 42/60 Torino
10. 42/60 Catania
11. 42/60 Cagliari
12. 42/60 Parma
13. 41/60 Bologna
14. 42/60 Chievo Verona
15. 41/60 Atalanta
16. 40/60 Hellas Verona
17. 40/60 Genoa
18. 38/60 Sampdoria
19. 36/60 Livorno
20. 36/60 Sassuolo

/Borell

Klubben – 7/6
Detta Roma ger oss ingen ro. Inte så konstigt eftersom detta Roma inte hittar någon ro och det är inte alls konstigt med en grillmästare som inte vet att hantera sin grill. Efter Franco Baldinis hädangång får sportchef Walter Sabatini fullt genomslag och han scoutar som ingen annan. Tyvärr köper och säljer Sabatini också som ingen annan (det Genoa spm tillhör Preziosi undantaget).

”Det nya Roma” skulle bygga på sikt med unga spelare, gärna egna produkter, och ett offensivt spel som skulle locka publiken, gärna familjer, till arenan. Det går sådär. Ut med kapsejsade keepern Maarten Stekelenburg (Fulham), ut med unga succémittbacken Marquinhos (Paris SG), ut med unga grekiska mittfältsankaret Panagiotis Tachtsidis (Catania), ut med underpresterande centertanken Pablo Osvaldo (Southampton) och ut med unga-keepern-man-trodde-så-på Mauro Goicoechea (Danubio). Alltså ut med fyra startspelare från ifjol och en tänkt blivande startspelare. Och kanske också ut med Erik Lamela (Tottenham?), Miralem Pjanic (Paris SG?) och Daniel De Rossi (Man Utd?). För vem tror att snabbgrillare Sabatini kommer att slå av på takten under den dryga vecka som är kvar av mercaton?

Det nya Roma har kommit till vägs ände. Eller i alla fall till ett läge där det gäller att välja höger, vänster eller rakt fram. För det här bakåt man håller på med håller inte. Det nya Roma skulle satsa och nå framgångar på sikt, men har på två hela säsonger och ett sommartransferfönster (toalt fem transferfönster alltså) blivit till klubben som kan tänka sig att sälja vad som helst. James Pallotta, det amerikanska konkordatets hyfsat nya överhuvud, sade det t o m under sommaren. Man var inte riktigt säker på om det handlade om ett oförsiktigt uttalande eller om det fanns ett lindrande ”kulturellt” sammanhang. Men, nu vet vi att hans ”Alla är till salu!” var just det det var. Ett bevis på en icke närvarande ägares desperata försök att styra och sätta press på en organisation från … ett geografiskt och mentalt avlägset ställe.

Tränare – 7/6
Ingen fortsättning med Aurelio Andreazzoli, utan nytt franskt blod signerat Rudi Garcia (Lille). Inte Massimiliano Allegri (Milan), inte Stefano Pioli (Bologna) och framför allt inte Roberto Mancini (Man City), utan ett franskt tvåkejsarslag där Garcia gick segrande ur striden med Laurent Blanc.

Garcia kan bli bra, men vi pratar om en tränare utan erfarenhet av Italien. Och då är det där ”bra” något helt annat än ett ”bra” med en portion italiensk erfarenhet som spelare eller tränare. Det ”bra” som gäller för säsongens Roma är en ny sjätteplats. Typ.

Målvakt – 7
Ut med Stekelenburg, ut med Goicoechea, ut med unge litauern Tomas Svedkauskas (Paganese) och bara Bogdan Lobont består. Efter Stekelenburgs fiasko vaktar rumänen med namnet som osökt för tankarna till Star Wars (och Molnstaden och Lando Calrissian) istället bakom rutinerade Morgan De Santcis (Napoli). Väldigt lite kött och blod i den målvaktsduon, men kanske därmed en målvakter som inte låter sig påverkas så mycket av den svåra piazza som är Roma.

Lukasz Skorupski (Górnik Zabrze) är den ”nye Svedkauskas” i detta Romas fortsatta och mycket tydliga diss av italienskt målvakteri.

Backlinje – 7/8
Piris-Marquinhos-Castán-Balzaretti finns inte mer. Det gör däremot hälften av den skottkärra pengar Sabatini körde hem till Rom efter att ha släppt av supersuccén Marquinhos hos Paris SG, nya mittbacken Mehdi Benatia (Udinese) och nya veteranhögerbacken Maicon (Man City).

Ovan betyder betyder att Vasilis Torosidis, precis lagom bra för detta Roma, får stryka på foten för en trött brasse, att fjolårsfloppen Federico Balzaretti får en ny chans, att det bara är en tidsfråga innan killer Nicolás Burdisso får silkessnöret och att unga egna produkten Alessio Romagnoli får fortsätta att bida sin tid. Det går att argumentera för att Maicon-Benatia-Castán-Balzaretti är en fyrbackslinje som kommer att leverera. Det nästan känns så, med köpet av Benatia som det enskilt mest övertygande draget. Då skall man komma ihåg att det var mer än tio år sedan sportchef Sabatini satte en backlinje senast. Inte i Lazio. Inte i Palermo. Inte i Roma.

Unga kroatiska mittbacken Tin Jedvaj (Dinamo Zagreb) är den ”nye Marquinhos”. Det är han som om ett, två eller tre år skall vara värd så mycket mer än de fem miljoner euro man köpt honom för. De egna unga spelarna är det inte lika noga med – högerbackslöftet Alessandro Crescenzi (Ajaccio) byter Bari och mister Torrente mot Korsika och mister Ravanelli. Ju mindre vi pratar om vänsterbacken Dodô, desto bättre. Men, han är andreman bakom Balzaretti där till vänster. Oh dio!

Mittfält – 7/8
Precis som att fjolårets fyrbackslinje inte längre finns, finns inte heller fjolårets tremannamittfält. Bradley-Tachtsidis-
Pjanic är out och det är Kevin Strootman (PSV) som gäller. Holländaren som sägs ståta med en sådan spelförståelse, visade stor sådan när han innan ligan ens startat deklarerade hur länge han tänkt stanna i Roma. Strootman gjorde det i och för sig efter att ha sagt att han anlänt till den eviga staden för att vinna direkt, men uttalandet visar på en bedrövlig … spelförståelse. Detta Roma är inte i närheten av någon scudetto och Strootman är, de fina fötterna till trots, inte i närheten av att ha fattat någonting av il calcio.

Simone Perotta (slutar) och Tachtsidis grekiska spindelben lämnar ett mittfält som trots holländskt ointelligens kan komma att fungera riktigt bra. Om nu inte Sabatini likt ”Nick” Chevotarevich (Christopher Walkens febriga Deer Hunter-karaktör) beslutar sig för rysk roulette hela vägen in. Jag tror inte på Strootman, hade gärna sett Tachtsidis vara kvar och tror att De Rossi vore bättre ett steg ned i banan. Men, Bradley-De Rossi-Pjanic är ett mittfält i min smak.

Alessandro Florenzi, 35 ligamatcher och tre mål ifjol, är icke-konkret på ett sätt som detta Roma inte har råd med. Bollen måste helt enkelt in och anfallet behöver all hjälp i världen. De båda ungtupparna Federico Viviani (Pescara), kanske en ny Ledesma, och Valerio Verre (Udinese) fortsätter att lånas ut.

Anfall -8
Lamela (med en intill visshet gränsande sannolikhet), Osvaldo och Nico López (Udinese) out. En hel anfallstrea från höger till vänster alltså. Om inte Sabatini säljer eller köper mer är det Lamela-Borriello-Totti som gäller när Mattia Destro, sex ligamål och precis som Florenzi alldeles för icke-konkret ifjol, fortsätter att gå skadad och Gervinho (Arsenal) skall acklimatisera sig till deb il calcio hans gamle tränare Garcia nu verkar i. Gervinho? En icke-konkret spelare han också.

Ju mer vi ser av Gianluca Caprari (Pescara) någonstans i anfallet, desto bättre. Fem mål och sättet han gjorde det på i fjolårets Serie A-slagpåse imponerar.

La chiave del successo - Spelartruppen sluter sig, trots sin klubbdirektörs misshandel, och uträttar stordåd under en tränare som vet att utnyttja situationen. Det har hänt förr och det kan hända igen.

Il dubbio - Mancini (ledig) på bänken och Pantaleo Corvino (ledig) som sportchef istället för Sabatini? Då hade detta Roma kunnat utmana om ligatiteln. Så är det. E così.

Total: 43/60

/Borell

Klubben – 8
Juventus går åt rätt håll när det gäller att hålla avståndet till motståndet i Italien, men åt fel håll när det gäller att knapra in på det försprång de europeiska storklubbarna har. Det är Giuseppe Marottas fel. Tidigare framgångsrika upplagor av familjen Agnellis klubb har ståtat med vassare och internationellt mycket mer välrenommerade klubbdirektörer än nämnde Marotta och sportchefen Fabio Paratici. Klubbdirektörer som inte har några problem med att göra klart med icke-italienska spelare typ … Gonzalo Higuaín.

Det är något fel när Juventus, trots de två raka ligatitlarna och en bra insats i Champions League, inte får spelare som Higuaín. De utländska stjärnorna kommer alltid att behöva vara en krydda i ett Juventus som är som bäst. Om man vill se glaset halvfullt och inte halvtomt, går det att argumentera för att man är på väg åt rätt håll. Klubben såg ju till att sno åt sig Fernando Llorente i januari och den här sommaren såg man till att avfärda de som knackade på dörren med sikte på Jorge Vidal och Paul Pogba. Jag väljer att (fortfarande) se Juventus-glaset halvtomt. Ett riktigt starkt Juventus hade t ex vetat att sälja Vidal, som inte kommer att upprepa sin finfina fjolårssäsong och just den här sommaren betingade ett all time high-pris, och inte vara intresserad av en spelare som Nani (Man Utd), även om det intresset i förlängningen skulle kunna ge klubben ännu en i raden (Pirlo, Pogba och Llorente) av Bosman-spelare.

På hemmaplan, i Italien, håller det nya Juventus på att knyta upp ett antal samarbetsklubbar för att kunna snurra spelare precis som förr. Moggi hade Crotone, Messina, Reggina och Siena. Marotta har varken Crotone, Messina eller Reggina, men Siena finns där tillsammans med new kid on the Juve block Sassuolo, ett Serie C-degraderat Vicenza och någonstans också Atalanta (i händerna på Marottas Coverciano-rumskamrat Marinos händer) och Bologna. Sassuolo är den tydligaste farmarklubben. Juventus har t o m låtit klubbdirektören Giovanni Rossi återvända till sin gamla klubb Sassuolo för att hands on övervaka att saker och ting går rätt till. Och Sassuolos ägare Giorgio Squinzi, känd Milan-supporter, låter sitt Sassuolo förvandlas till ett Juventus light utan att protestera. Precis som en gång Siena helt lät Juventus klubbledning bestämma vad som skulle hända i klubben.

Tränare – 8
Antonio Conte går från klarhet till klarhet och har varit tydlig med vad detta Juventus måste vara på väg efter de två raka ligatitlarna. Det gäller inte nödvändigtvis att vinna, utan om att fortsätta att utvecklas. Vackra och tänkvärda ord, som skall omsättas i praktiken. Med tanke på vad Conte åstadkommit i Juventus finns det all anledning att lyssna och att tro på honom.

Det fanns många tvivlare när Conte väl tog klivet till Juventus efter fiasko i Atalanta och en tillräckligt bra sejour i Siena i Serie B. Och det fanns många tvivlare när det kom till hans förmåga att kunna överge det hyperoffensiva 4-2-4 han på Lecce classe’69 älskar så. Conte vann båda de där striderna.

Målvakt – 8
Jag tryckte på ”9″ istället för ”8″ när detta målvaktsbetyg skulle skrivas och det är inte så konstigt. Gianluigi Buffon har ju prenumererat på betyget nio (det bästa som går att få eftersom tio är det där stratosfäriskt ouppnåeliga som inte alls delas ut) så länge jag skrivit säsongsguider (gjorde min första i Goal 1997). Men, nu är det slut. Den oövervinnerlige Buffon visar tecken på att ha blivit ett klart snäpp sämre, men är fortfarande bland världens absolut bästa keeprar. Kanske är han fortfarande bäst, bara att han med ålderns rätt inte längre kan vara på den konstant skyhöga högsta lägstanivå han skämt bort oss med sedan den där debutsäsongen i Parma för snart 20 år sedan.

Det ser bra ut bakom den något sämre Buffon. Marco Storari, med från Marottas Sampdoria, backar upp sedan sommaren 2010 och räckte och räcker långt som förstaval i många andra klubbar. Men, han börjar sin fjärde säsong som andreman och det finns en gräns för när andremannen varit andreman för länge och längre har ”det”. Det är alltså ett stort ”om”.

Bakom den något sämre Buffon och ”Storari med det stora om:et” ser det både bra och dålig ut. Och jag menar inte bråkstakande tredjekeepern Rubinho. Juventus målvakteri handlar om hur länge Buffon håller Buffon-klass, och vilken klass han håller efter det, och vem som kommer efter. Det är inte lätt att utses till ”ny Buffon”. Fråga bara Vincenzo Fiorillo (Livorno), som såg hur bra ut som helst hur tidigt som helst, om hans problem att ta sig ur startgropen. Eller fråga Andreas Isaksson, som agerade tredjeman under två säsonger kring millennieskiftet, hur mentalt jobbigt det är att vakta buren i en storklubb som Juventus.

Förutom sin A-lagsbesättning snurrar Juventus fem egna keeprar i den italienska fotbollen – Timothy Nocchi (-90) i Carpi, Carlo Pinsoglio (-90) i Vicenza, Alberto Gallinetta (-92) i Chieti, Nicola Leali (-93) i Spezia och nya rumänen Laurențiu Brănescu (-94) i Juve Stabia. De ser olika bra ut olika säsonger och sedan en dryg säsong tillbaka ger många Leali sin röst. Han som efter att ha blivit köpt av Juventus inte ”orkade” och blev av med den ordinarie målvaktströjan i Brescia i Serie B 2011/12. De smarta pengarna sitter istället på Andrea Consigli (Atalanta) som Buffons efterträdare. Han imponerar stort och gör redan sin femte Serie A-säsong trots unga unga målvaktsåldern 26 år. Och fyra år yngre än Consigli finns Simone Colombi (-91), ännu en produkt av Atalantas stolta målvaktsskola. I ett Juventus-perspektiv talar de fyra åren för Consigli, men man skall aldrig säga aldrig. Och rätt vad det är så har både Pinsoglio och Leali studsat tillbaka. Vediamo.

Backlinje – 8
Juventus backlinje med Andrea Barzagli kan vara värd en nia. Utan honom är jag säker på att den inte är värd mer än en sjua. Alltså 8. Att göra klart med Barzagli i januari 2011 var ett genidrag som Marotta skall ha hur mycket beröm som helst för. För utan honom …

Det ser inte lika imponerande utan bredvid, och framför allt inte utan, Barzagli. Leonardo Bonucci har hunnit bli 26 år, men slutar inte att sprida bollarna i uppspelsfasen. Tvärtom. I takt med hans ständigt ökande självförtroende är det fler och fler bollar som går till spillo och ställer till det för detta Juventus. Till vänster om Bonucci vet Giorgio Chiellini i alla fall sina begränsningar. Ingen onödig bollbehandling och stenhårt fysiskt spel är det som alltid gäller när Pisa-födde Chiellini gör sin grej.

Nye Angelo Ogbonna (Torino) är värd ett eget kapitel. Fysiskt stark javisst, men hur är det med spelförståelsen klubben betalat 13+2 miljoner euro för? Den imponerar i alla fall inte på mig. Barzagli-nivå behöver vi inte diskutera, men det handlar inte heller om Chiellini-nivå. Martín Cáceres och allroundskicklige Federico Peluso gör Ogbonna sällskap på panchina.

Mittfält – 9
Den enda lagdelen som får en nia i årets säsongsguide. Det vit-svarta innermittfältet imponerar å det grövsta och det ser tillräckligt bra ut på kanterna. Andrea Pirlo är oefterhärmlig som spelregissören som alltid sätter sin passning och fasta-situation-experten som alltid hotar fullt ut. Och den unike Pirlo sällskap av inte mindre än tre spelare som räcker långt, även om det just nu bara finns plats för två av dem i Juventus ordinarie startelva. Claudio Marchisio är fansens kelgris, men lyckas om och om ”sidsteppas” av klubbledningen, och en spelare med en unik kombination av stenhårt bollvinnande och förmåga att ta sig fram till avslutsläge. Nämnde Vidal är fullt ut fokuserad på att ta sig framåt i banan och tio ligamål ifjol talar sitt eget språk. Sälj säger jag, men inte Juventus klubbledning. Pogba fortsätter att gå från klarhet till klarhet och ingen ifrågasätter länge förra sommarens beslut av Juventus att inte köpa Marco Verratti (Paris SG). Hand upp den som sommaren 2013 väljer Verratti framför Pogba.

På kanterna är det Stephan Lichtsteiner, nämnde Peluso eller skadecomebackande Simone Pepe håller till höger och Kwadwo Asamoah till vänster. Paolo De Ceglie vill, till skillnad från Reto Ziegler (Sassuolo), inte flytta på sig och får finna sig i att sitta på bänken. Mauricio Isla (klubb ej klar) ser ut att sluta i Inter och Marco Motta (klubb ej klar) lånas ut igen.

Conte-favoriten Luca Marrone fortsätter att bida sin tid där i kölvattnet på Pirlo och Pogba. Everton ser ut att kunna dra nytta av detta faktum och det vore tråkigt för italiensk fotboll. Simone Padoin, fem miljoner där i januari 2012, kan också komma att lämna.

Anfall – 8
Juventus har problem i anfallet. Man har i alla fall inte ett anfall som är lika bra som det så hyllade mittfältet och den firade backlinjen. Det är inte jag som säger det, utan det är ”en sanning”. Balkanmagi från Mirko Vucinic tillsammans med Fabio Quagliarellas så typiska skottövningar eller Alessandro Matris utmärkta måltjuveri har inte övertygat fotbollsvärlden och Juventus klubbledning har inte gjort situationen bättre genom sin notoriska oförmåga att knyta till sig de anfallare man under tre raka sommmartransferfönster sagt sig vara intresserade av.

Alla tror alltså inte på Vucinic och hans balkanmagi, men jag gör det. Och mister Conte gör det. Annars hade ”Kungen av Montenegro” lämnat under sommaren eftersom han hade en mycket bättre mercato än både Quagliarella (klubb ej klar) och Matri (Milan?). Carlos Tévez (Man City) kallas ”Apache”, men det är inte därför ordet skalp måste nämnas när vi konstaterar att han angör säsongens Juventus. Klubbdirektör Marotta snodde Tévez framför näsan på Galliani, bäst och mest rutinerad av klubbdirektörerna som nu verkar, och kan njuta när Tévez skär rakt fram genom motståndarförsvaren där vid sidan av Vucinic.

En spanjor i Italien är inget givet segerrecept och vem är egentligen förvånad om Juventus säljer vidare Bosman-anfallaren Fernando Llorente (Athletic Bilbao)? Inte CaC i alla fall. Ju mindre vi pratar om Sebastian Giovinco desto bättre. Återköpet av honom inför fjolårssäsongen är ett bevis på att detta Juventus klubbledning fortfarande inte gör det de skall.

När vi pratar om Juventus anfall måste vi prata om Stefano Beltrame (-93). Den så lovande primavera-centern skall lånas ut och frågan är vem Marotta et al anförtror att slipa ”morgondagens Inzaghi”. Crotone var först ut och har följts av klubbar som Cagliari och Parma. Beltrames nästa klubbadress är en av den här sommarens viktigaste beslut för Juventus. För vem tackar nej till en ”ny Inzaghi”?

Nyckel till framgång - Mister Conte måste hålla omgivningen på tå. Två raka ligatitlar bör betyda mindre hunger, inte minst när Europa är så mycket värt.

Il dubbio - Europa. Om detta Juventus får välja mellan ligatiteln och Europa är det inget snack om vad som gäller. En sådan prioritering kan alltid ställa till det i ligan.

Total: 49/60

/Borell

Klubben – 7
Sedan drygt tre år är det Torino som är Urbano Cairos på rätt väg. Man är det eftersom sportchef Gianluca Petrachi gör sin grej alltmer för varje dag och klubbens tidigare extremt ifrågasatte president förstår att låta honom göra det. Cairo kom från en situation där han hade gödslat med klubbdirektörer sedan han tog över Torino efter konkursen sommaren 2005. Det snurrade på och Torino snurrade upp i högsta serien och parkerade sig tre säsonger i rad på den undre delen av den under tabellhalvan, innan Serie B återigen var ett faktum efter ett riktigt svagt 2008/09.

Salvatori (05/06) blev till Tosi (06/07) blev till Antonelli-Lupo (07/08) blev till Pederzoli (08/09) blev till Foschi (08/09 och 09/10) blev till … Petrachi (09/10-). Där har ni sportchefssnurren som höll på att knäcka Torino, innan Cairo kände att han kunde lita på en sportchef fullt ut. Petrachi hade gjort stor succé med Pisa (och så när tagit klubben till Serie A) och sidsteppat pråpåer från Lazio, Palermo och Siena. Han hade gjort sig känd som en sportchef som kunde ratta en spelartrupp och ett lag på minimal budget, en kvalitet vilken president som helst faller för. Petrachi hade också blivit känd för det mycket offensiva 4-2-4 han och tränaren Giampiero Ventura praktiserat i Pisa och som Ventura sedan tog med sig till Bari.

Men, Petrachi fick vänta på att arbeta med Ventura igen efter att han anlänt till Turin. Han ärvde Beretta som tränare, var med och såg till att Beretta åter blev till den Colantuono denne bytt av, fick se Cairo trycka ner handen i syltburken och utse Lerda till mister, byta med Papadopulo i någon vecka och sedan ta Lerda tillbaka. Petrachis arbete är en utmärkt illustration av betydelsen av att sportchefen/klubbdirektören ser till att presidenten förstår vart klubben är på väg och accepterar att arbeta metodiskt och långsiktigt. Det tog honom en och en halv säsong, men idag har Petrachi den Cairo han vill ha.

Tränare – 7
Offensivprofet Ventura finns inte mer. 4-2-4-succén i Pisa och Bari har sakta men säkert blivit något annat. Något ”mer defensivt”, men också något ”mer hållbart” och ”lättunderhållet”. För det är inte lätt att hitta den där innermittfältaren som klarar att balansera ett mittfält på två i ett lag som öser på med fyra man framåt. I Pisa såg Petrachi till att Ventura förfogade över Gaël Genevier och i Venturas Bari fanns en viss Sergio Almirón. Firma Petrachi-Ventura har inte fått till någon Genevier eller Almirón i Torino. Inte för att man inte försökt, utan för att det helt enkelt inte fungerat och den tidiga sommarens misslyckade försök att knyta till sig just Almirón (Catania) känns hur symbolisk som helst. 4-2-4 finns inte mer, men fortsätter att vara den heliga graal de båda herrarna strävar efter. Vackert så.

Klubben Torino har också sin heliga graal. Det handlar om att ta sig tillbaka till den position man hade innan hela laget och klubbledningen utplånades i Superga-kraschen i maj 1949. Då var Torino Italiens i särklass bästa lag och man radade upp ligatitel efter ligatitel. Det är svårt, förmodligen omöjligt, att ta sig tillbaka dit, men den övre tabellhalva man parkerade på under första halvan av 90-talet är inte på något sätt någon omöjlighet.

Målvakt -7
Den lille belgaren Francois Gillet var jättebra ifjol, men blev under sommaren långtidsavstängd (calcioscomesse) och Torino fick ge sig ut på en icke önskad målvaktsjakt. Alla lediga keeprar har sagts vara aktuella för Torino – Viviano (Fiorentina), Amelia (Milan), Sorrentino (Palermo) och Pegolo (Siena). Efter Matteo Sereni (som han ärvde) och innan Gillet har det gått sisådär på målvaktssidan för Petrachi – Morello-Rubinho-Bassi (10/11), Coppola-Benussi (11/12). Jag är övertygad om att han fortsätter på den med Gillet inslagna vägen och lyckas lika bra med hans efterträdare. Därav betyget sju.

Nye Davide Padelli (Udinese) fanns där med Petrachi-Ventura i Pisa och med Ventura bakom Gillet i Bari. Han är inte något annat än en andrekeeper, även om han är en mycket duglig sådan, och ersätter veteranen Ferdinando Coppola (ej nytt kontrakt/Milan). Hemvändande Lys Gomis (Ascoli), en av alla dessa bröder, är tredjegubbe.

Backlinje – 7
Torinos backlinje fungerade bra ifjol fram tills det att Angelo Ogbonna, den stora stjärnan, kom tillbaka från skada och ställde till det. Fjolårets Torino slutade seriespelet med nio omgångar utan seger och ”situationen Ogbonna” var en viktig orsak till det. Det var viktigt att inte sänka värdet på Ogbonna och därför fick han spela trots att det inte fungerade bra alls. Petrach-Ventura kunde agera så eftersom Torino låg tillräckligt bra till i ligan och hade precis rätt avstånd ner till nedflyttningsplats.

Det var under ”situationen Ogbonna” som Ventura ”blev tvungen” att experimentera med ett nytt spelsystem. Torinos backlinje läckte som ett såll och fyra man där bak blev istället fem. Ventura fortsätter på den inslagna vägen och låter säsongens Torino komma till spel med tre mittbackar. Om det sedan handlar om 3-5-2 eller 5-3-2 är av akademiskt intresse. Verkligheten är nyblivne lagkaptenen Kamil Glik, härligt stabile Guillermo Rodríguez och nye Emiliano Moretti (Genoa), rutinerad men något vek fysiskt. Det är dessa tre som inledningsvis håller fortet i Venturas nya backlinje med tre mittbackar. På bänken sitter ack-så-skadedrabbade Cesare Bovo (Genoa) och Nikola Maksimović (Röda Stjärnan), som sägs vara nästan lika bra som defensiv mittfältare som mittback.

Det har varit oroligt på kanterna. Fjolårssuccén Danilo D’Ambrosio ville men kom inte iväg, vänsterbacken Salvatore Masiello har varit involverad i calcioscomesse och Petrachi-pinpointade vänsterspringaren Faouzi Ghoulam (St. Etienne) blev sommarföljetongen ingen ville att han skulle bli. Pålitlige Matteo Darmian, 30 ligamatcher ifjol, är dock inte på väg någonstans och fortsätter att vara nyttig. Med Ghoulam ute ur leken är Andrea Dossena (Napoli) favorit som ny ordinarie vänsterback.

Av texten ovan förstår ni att jag inte ser Ogbonnas (Juventus) flytt över stan som något problem. Tvärtom. 13+2 miljoner euro för spelaren som ”ställde till det” är en seger för Cairo-Petrachi, som tryckte upp priset istället för att ge sig.
Underskattade mittbacken Valerio Di Ceseare (Brescia) och Pablo Cáceres (Rangers de Talca) lämnar.

Mittfält – 7
Petrachi-Ventura har för stunden givit upp jakten på ”den heliga 4-2-4-graalen” och kommer till spel med ett mittfält på tre. Tre av fyra innermittfältare från ifjol får fortsatt förtroende – underskattade Migjen Basha, krigaren Giuseppe Vives och storklubbsrutinerade Matteo Brighi. Det är alltså bara Alessandro Gazzi (klubb ej klar) som får stryka på foten av fjolårets innermittar och han gör det p g a samma calcioscomesse-härva som Gillet är involverad i.

Men, allt är inte frid och fröjd på det granatröda mittfältet. Petrachi ville gärna ge mister Ventura den Almirón denne trivdes så bra med i Bari, men lyckades inte få argentinaren. Han lyckades däremot med att knyta till sig Alexander Farnerud (Basel), Raiola-adepten Omar El Kaddouri (Napoli) och målfarliga fasta-situationer-experten Nicola Bellomo (Bari). Den nya mittfältstrion skall tillföra kreativitet och balansera kvarvarande fjolårstrion Basha-Vives-Brighi:s avsaknad av densamma. Bäste vore förstås om det anlände en spelare som med sin bara uppenbarelse balanserade just kreativitet och mittfältskrigande. Om inte Almirón så varför inte … Marrone, Luca (Juventus)? I alla fall inte Maresca (Sampdoria), som en gång för alla förolämpat allt som är Torino genom att leka tjur och härma den älskade Ferrantes målfirande där i derbyt 2002.

Det är intressant att notera att det är den tillbakadragna innermittfältspositionen som ger Petrachi-Ventura problem. Den satt hur bra som helst i Pisa när Genevier gjorde sin grej och den satt hur bra som helst när dynamiske Almirón gjorde sin grej i Bari. Men, den har inte suttit sedan dess. De Vezze-De Feudis (10/11), Basha-Iori (11/12) och fjolårets två-av-fyra-av Basha-Brighi-Gazzi-Vives är inte vad Petrachi-Ventura egentligen vill ha. Det fungerar bra, men är inte optimalt.

Pradè-parkerade Marko Bakic (Fiorentina) sätter sig i bilen och lämnar för det Florens han alltid varit ämnad för.

Anfall – 7
Det är ingen hemlighet att först Petrachi och sedan Ventura inte varit speciellt förtjusta i hur laget som helhet uppträtt när centertanken Rolando Bianchi, lagkapten och stor favorit bland fansen, spelat där längst fram. Om Petrachi hade fått som han velat hade Bianchi varit out för länge sedan och Torino fått bra med pengar för den spelare man en gång betalade sju miljoner euro för. Istället är det Bianchi out (Bologna) och inga pengar alls som gäller i en ”affär” Torino inte har någon anledning att vara nöjd med.

Säsongens Torino kommer till spel med Ciro Immobile (Genoa) och Alessio Cerci, på-väg-att-bli-storspelare, i kreativt släptåg. Det gamla Juventus-löftets avslutningar och det gamla Roma-löftets genialitet är klart mer dynamiskt än ”Bianchi+1″. Cerci är värd ett eget kapitel. Han går mot en jätteviktig säsong och en plats i nästa sommars VM-slutspel står på spel. Tro inget annat än att den Ventura han trivs så bra med kommer att se till att Cerci står där i Brasilien 2014. Under tiden har Torino och vi andra bara att njuta. Cerci är en spelare som är på väg att slå ut i full blom.

Paulo Barreto, stor succé i Venturas Bari men bara tre mål och sexton ligamatcher under ett skadedrabbat fjolår, får förnyat förtroende. Brassen börjar där på avbytarbänken tillsammans nya argentinska centertanken Marcelo Larrondo (Fiorentina) och Riccardo ”Hayden-älskaren” Meggiorini (också i Bari med Ventura). Inte mindre än sex lån lämnar – Jonathas (Pescara), Cassano-lookaliken Alen Stevanovic (Palermo), Kempes-döpte Mario Santana (Genoa), vänsterfotade kreatören Valter Birsa (Genoa), kantspringaren Dolly Menga (Lierse) och Nathan ”Nye Lukaku” Kabasele (Anderlecht).

La chiave del successo - Lugn och ro (och för den delen lagom med press) för Petrachi-Ventura och detta Torino gör en fin säsong. Det är inte speciellt svårt att se att helheten går åt rätt håll i det här Torino.

Il dubbio - Den granatröda tröjan är tung att bära. Det har varit så sedan 4:e maj 1949. Sedan Superga alltså.

Total: 42/60

/Borell

Klubben – 6/7
Det händer märkliga saker i Genoa. Inte bara det att Enrico Preziosi gör allt märkligare saker för varje säsong, utan det faktum att han under sommaren släppte in Antonio Rosati (Varese) som vicepresident efter att inte alla ha kunnat härbärgera Pietro Lo Monaco för ganska exakt ett år sedan. Å ena sidan har Preziosi fungerat bäst när han styrt och ställt på egen hand, å andra sidan har Preziosi slutat fungera och verkar behöva hjälp. Rosati kan alltså vara helt rätt för sin president, men det finns ingen tvekan om att det finns något vi fortfarande inte fått veta om hans entré i Genoa.

Vid sidan av Rosati har det också bytts sportchef. Stefano Capozucca out, Daniele Delli Carri in. Det är inget byte Genoa vinner på, tvärtom. Men, jämfört med hur det var under tiden med Lo Monaco är Preziosi tillbaka i en situation där det är han och ingen annan som bestämmer. Back to basic alltså för den klubb som så länge agerade så rätt, men som de tre senaste säsongerna gått hur fel som helst.

Tränare – 6
Gamle spelfördelaren Fabio Liverani (Perugia, Lazio, Fiorentina, Palermo) går från juniorlaget till A-laget och är inget annat än en rejäl chansning. Liverani som A-tränare har tillskrivits bevisat kloke Rosati, den nye vicepresidenten, och det gör att jag är mer positiv än vad jag annars skulle vara. Rosati har gott omdöme och är både metodisk och långsiktig i sitt arbete.

Målvakt – 6
Efter den misslyckade chansningen med portugisen Eduardo satsade Genoa säkert och valde Sébastien Frey som ny keeper inför 2011/12. Efter två säsonger med fransosen (Bursaspor) är det dags att ge en av klubbens många lovande unga målvakter chansen. Mattia Perin (Pescara) har hämtats hem till fadershuset efter att ha imponerat stort ifjol med sitt atletiska målvaktsspel. Nästan lika lovande Antonio Donnarumma (-90) fortsätter som andreman och där borta i Bari skaffar sig Eugenio Lamanna (-89) precis rätt rutin. Regeln som gäller? En ung keeper och Serie A är alltid en chansning.

Backlinje – 7/6
Det var ingen ordning i Genoa ifjol och det visade sig även i backlinjen. Det blev bättre först efter att jätterutinerade duon Daniele Portanova-Thomas Manfredini anlänt i januari. Årets säsong ser firma Portanova-Manfredini fortsätta i mitten, men med Alessandro Gamberini (Napoli) och nye fransosen Sebastian Di Maio (Brescia) som back up istället för härligt krigande Andreas Granqvist (Krasnodar) och Cesare Bovo (Torino), skadedrabbad men oj vilka fötter. Om nu inte hemvändande tuffingen Diego Polenta (Bari) vinner Liveranis förtroende under försäsongen och undviker en flytt tillbaka till Sydamerika.

Det finns nytt blod på kanterna också. Till höger lär allroundskickliga succén Mario Sampirisi (-92) hålla undan för kroatiska högerbacken Šime Vrsaljko (Dinamo Zagreb), 92:an som Genoa betalade fyra miljoner euro för, och ute till vänster får Luca Antonelli svårt att hålla undan för den hårt arbetande och lite flängige Giuseppe Marchese (Catania). Vrsaljko och Marchese får tillfälle att göra sin grej i Genoa efter att Emiliano Moretti (Torino) och Mattia Cassani (Palermo) lämnat Ligurien.

Mittfält – 7
Ut med det gamla, in med det nya. Francesco Lodi (Catania), inte bara legendarisk CaC-tröja utan också skicklig spelfördelare och en av de allra främsta på fasta situationer, håller i taktpinnen med två av fjolårsbesvikelsen Matuzalem, hemvändande Isaac Cofie (Chievo Verona), Milan-uppvaktade slovaken Juraj Kucka och rödhårige bollvinnaren Davide Biondini (Atalanta) vid sin sida.

En drös mittfältare har fått lämna – helt insomnade vänstersläggan Juan Vargas (Fiorentina), skadedrabbade Bosko Jankovic (Hellas Verona), januarilånet Marco Rigoni (Novara) och Enis Nadarevic (Cesena) – och klubben vet inte vad man skall göra med flera av dem – vänsterfotade kreatören Valter Birsa, likaledes vänsterfotade Dániel Tőzsér och Felipe ”Walala” Seymour (Chievo Verona). Här har vi baksidan av myntet, den som berättar om det som inte är bra med att snurra så många spelare som Genoa väljer att göra. Många av dem är bara inne och vänder under en säsong och det är alltså långt ifrån säkert att man ”blir av med dem” när man inte längre behöver dem. I skrivande stund går 13 (sic!) kontrakterade spelare och väntar på ny klubbadress efter att de inte är tänkta att ingå i säsongens Genoa. Att distribuera spelare till behövande klubbar kan handla om att metodiskt vårda sina relationer, men i Genoas fall handlar det minst lika mycket om att inte agera tillräckligt långsiktigt och att inte vara tillräckligt programmerad.

Anfall – 7
Målgaranten Alberto Gilardino (Bologna) med Andrea Bertolacci, underskattad och målfarlig, och en pånyttfödd (?) Mario Santana (Torino) i släptåg kan bli riktigt bra. Och tänk om Genoa kunde låta bli att inte veta vad man skall göra med Birsa aka sälja till Milan, och låta slovenen ligga på det där offensiva mittfältet?

Bakom den ordinarie besättningen ser det inte lika bra ut. Vice centertanken Antonio Floro Flores (vad har han gjort för ont för att inte få rätt uppskattning?) är på väg bort och ungtuppen Pape Moussa Konaté (Krasnodar) är ny i Italien och ingen man kan räkna med under tiden han acklimatiserar sig. Det vill till att Genoa gör klart med den Emanuele Calaiò (Napoli) som påstås klar.

Ciro Immobile (Torino) blev ingen hit och lämnar tillsammans med ständiga Genoa-hiten Marco Borriello (Roma), Cristóbal ”El Niño Vertical” Jorquera (klubb ej klar) och Zé Eduardo (Siena).

La chiave del successo - Finfina mittlåset Portanova-Manfredini stänger igen, Lodi spelfördelar som … Lodi, Bertolacci är elektrisk på det offensiva mittfältet och Gilardino hugger som en kobra i straffområdet. Det är inte alls omöjligt att just det händer.

Il dubbio - Liverani är nästan helt ny som tränare och hur-ny-som-helst på den här nivån. En chansning alltså, som tillskyndarna vill få till finkalibrerad och välkalkylerad risktagning.

Total: 40/60