Il Patron har sin lista med trettio man, världskända legender blandat med helt okända fotbollshjältar – vissa från en annan tid och kanske till och med från en annan plats. Jag har på ett annat forum lyft fram Omar Sivori. En för många okänd spelare som förtjänar sin plats i historien. Här kommer ett litet försök till att sammanfatta en kort del av en stor fotbollsspelares karriär och liv.

När Maradona i all hast lämnade Napoli och Neapel efter det positiva dopingprovet han lämnat efter matchen mellan Napoli och Bari i mars 1991 beskrevs det som att han ”försvann som en tjuv i natten”. Gräver man lite i historien så är han inte ensam, Maradona.

Enrique Omar Sivori var under sextiotalet en av de mest tongivande anfallarna i Serie A. Mellan 1957 och 1965 vann han tre scudetti med Juventus och lyckades på 215 matcher göra 135 mål. Sivori har tillsammans med Silvio Piola fortfarande rekordet i antal mål på en och samma match. När Juventus krossade Inter med 9-1 gjorde Omar sex mål. Sivori var på toppen av sin karriär men förhållandet mellan honom och dåvarande tränare i Juventus, Heriberto Herrera hade nått en punkt då det var omöjligt för båda att stanna i klubben, tillsammans, ett år till.

Omar Sivori anländer 1965 till Napoli, nyligen uppflyttade från Serie B. Tillsammans med José Altafini och Cané så ledde Sivori Napoli till en smått fantastisk tredjeplats. Sivori hade dock en lägre utgångsposition än vad han tidigare haft under säsongerna i Juventus. Istället för att ösa in mål var han nu främste framspelare till Altafini som slutade fyra i skytteligan på 14 mål.

Trots att både Cané och Altafini gjorde fler mål än Sivori, som ändå mäktade med sju stycken, var det ingen tvekan om vem som var den stora stjärnan i de Napolitanska fansens ögon. Jämfört med Maradona som också han var den absolut största fixstjärnan hade Sivori ett problem. Han funkade inte i omklädningsrummet och hade en dålig relation med både medspelare, tränare och övriga personer runt omkring laget.

När Sivori skadade knät tidigt under säsongen 67-68 var det många inom klubben som ville ha bort den stökiga idolen. Dåvarande tränaren, Bruno Pesaola fick ett bud från Fiorentina som han accepterade omedelbart. Sivori valde dock att stanna i Napoli då Fiorentina inte kunde erbjuda samma lön. Samma Fiorentina skulle året efter vinna Scudetton.

Situationen för Pesaola vart ohållbar och han ersattes, trots en briljant andraplats i ligan, av Carlo Parolo. Parolo skickade iväg Sivori på rehabilitering till Grado, en liten kuststad i Friuli.

Samtidigt som Sivori var på rehab för sin knäskada hade ligan dragit igång och när han tillslut är helt återställd i mitten på oktober så börjar problemen återigen. Parolo anser att Omar har max 60 minuter i benen medans han själv tycker att han är given i startelvan.

”Nummer elva är min, Barison får gott nöja sig med nummer 13, jag sitter inte på bänken” förklarar Sivori för några journalister innan en match mot Leeds i Coppa delle Fiere.

Den 5 december 1968 är det dags för Napoli och Sivori att gå upp mot hans gamla Juventus, fortfarande under Herreras ledning. Pesaola hade bytts ut mot Chiappella men Omars humör var detsamma.

Herrera hade filat på en taktik han visste skulle få Sivori ur balans. Punktmarkering av Omar hela matchen. När Sivori för tjugonde gången blir nerdragen av Favalli, satt som markerare så brister det för honom. Sivori sänker honom med ett slag. Domare Pieroni visar Omar vägen till omklädningsrummet. Herrera hade lyckats. Medans Sivori vandrar över San Paolos gräsmatta startar det ett storbråk mitt på planen. Efter minuter av vilt slagsmål avvisas även Panzanato och tränare Chiappella av planen tillsammans med Juventusspelaren Salvadore.

Omar Sivori skulle dock inte låta Heriberto Herrera få sista ordet. Medans han är i full gång att ta av sig matchstället så vinkar han in ett gäng journalister i omklädningsrummet och börjar sin smått fantastiska berättelse.

” Juventus ledning anklagar oss för att inte uppträda sportsligt. Jag kan dock tycka att dem borde koncentrera sig mer på vad som händer hos dem själva. Jag vet mycket som inte ni har en aning om. Bara för tio dagar sedan, exempelvis, så slogs Salvadore och Del Sol öppet på träningen men det är inget som dem talar öppet om va? Precis som dem inte har gjort vid andra incidenter. Som när Salvadore tog ett järnrör och skulle slå in skallen på Heriberto, men stoppades i sista sekund av Del Sol. Eller när det slutligen brast för Combin som klappade till Heriberto som vecka efter vecka utmanade Combin att slåss utanför träningsanläggningen. Förstår ni vad jag menar? Eller som när Dell’Omodarme krossade en stol över ryggen på Heriberto då han gått för långt mot Sacco. Du är bara bra på att döda kärringar hade Heriberto sagt till Sacco och syftat på en bilolycka han var inblandad i där en äldre dam tragiskt hade omkommit. Detta är Juventus, en klubb som istället för att förbereda sina spelare fotbollsmässigt hetsar, mobbar och förbereder dem för slagsmål istället.”

Reaktionerna i Italien blev såklart enorma. Samtidigt som inget konkret straff kunde delas ut. Sivori och andra sidan blev dömd till sex matchers avstängning efter smällen mot Favalli och med hans berättelse i omklädningsrummet kände han att hans tid inom den Italienska fotbollen var över. Han hade gett en ”brutta figura” tillbaks till Heriberto Herrera. Enligt honom så var även säsongen förstörd i och med avstängningen.

”Jag drar till Argentina, det är min protest mot allt ont som jag fått utstå” förklarade Sivori – och stack det gjorde han – inte bara från Italien, utan hela fotbollsvärlden. 33 år gammal hade Omar Sivori fått nog, och flydde från Neapel – även han mitt i natten.

Han kunde dock inte hålla sig borta allt för länge. Utan startade ganska omgående en tränarkarriär som 1972 ledde fram till rollen som förbundskapten över det Argentinska landslaget. Sitt heta humör blev han dock aldrig riktigt av med. Efter ett storbråk med det Argentinska fotbollsförbundets ordförande Peron fick han sparken 1974.

Inte förens i slutet på sjuttiotalet slöt han fred med Juventus och blev deras chefsscout i Sydamerika.

Omar Sivori avled i sitt hem i Argentina 1995, han blev 60 år gammal.

//Abizzo – archeologo

Flera saker de senaste veckorna har gjort att jag ägnat tid åt ”Bäste spelare någonsin”. Någon drog upp en gammal lista jag en gång skrev i Goal, undrade hur jag hade tänkt och ville få motiveringen om igen. Sócrates gick ur tiden och omnämndes som en av de bästa mittfältarna någonsin. Jag drack kaffe med Mirko på Sosta och kom in på bästa spelarna någonsin från det forna Jugoslavien. Läsare hör av sig om och om igen och kräver att jag skall erkänna att Lionel Messi är bäst i världen just nu och förmodligen också bäst genom tiderna.

Jag går dessutom omkring och funderar på om mittfältare med mycket kriga i sig, som t ex Claudio Marchisio (Juventus), egentligen har någon chans mot alla dessa målkungar, målvaktsväggar, försvarsgeneraler och mittfältsdirigenter när historien skall skrivas? Jag hade kunnat lägga till det aktuella snacket om Neymar (Santos), men gör det inte. Hans tränare pratar om att han redan är på den nivå som en gång Zidane, Rivelino och Zico. Bara att skratta, visst, men vilken nivå var egentligen Zidane, Rivelino och Zico på?

Jag började med att titta till den där gamla Top 30-listan över ”Bästa spelare någonsin” en gång skriven för Goal. Jag visste inte exakt när, var och hur, men hittade den i mapp märkt 7/07 och insåg att listan beställts och skrivits för att sätta den då nyss pensionerade Zidane i perspektiv. Jag insåg också att den där listan var bra. Jävligt bra. Därför får ni den en gång till, under tiden som jag funderar på hur jag skall ställa mig till önskemålet att se om någon nu aktiv spelare kan ta sig in. För det var så det var där och då. Spelare med avslutade karriärer. Övriga gjorde sig icke besvär.

”Top 30 – bästa spelarna någonsin
Två argentinare i topp, Pelé först på tredje plats, “Il Grande Torinos” lagkapten Mazzola högt placerad, en spansk men inga italienska backar och ingen Platini. Så ser det ut när Goals Kristian Borell listar de bästa spelarna genom tiderna.

av Kristian Borell »

Oavsett hur en « Bäst någonsin »-lista ser ut, så kräver den efterbearbetning. Jag gör det genom att ställa 30 frågor, lika med antalet spelare på listan, att fundera över.

10 frågor till Borell från Borell:
1. Hur kan jag, som ändå förstått hur bra V. Mazzola var, inte låta honom ta plats tre-i-topp?
2. Hur kan jag, som håller försvarsskicklig fotboll så högt, inte ha med mer än fyra backar?
3. Hur kan jag, som bl a håller Chapmans Arsenal så högt, inte ha med någon Gunner alls? Inte Henry (som ju inte lagt skorna på hyllan), men Alex James?
4. Hur kan jag, som håller försvarsskicklig fotboll så högt, ha med så mycket som 14 anfallare?
5. Hur kan jag, som håller italiensk fotboll så högt, inte ha med mer än fyra spelare från il belpaese?
6. Hur kan jag, som idag anser positionerna omvända, ha fått för mig att Pelé var bättre än Garrincha?
7. Hur kan jag, som håller Il Grande Torino som det främsta klubblaget någonsin, inte ha med fler spelare från det laget? Loik?
8. Hur kan jag, som håller den dribblande och skottstarke yttern så högt, varken ha med Rivelino, J. Robertson eller Eder?
9. Hur kan jag, som håller upplägget med en ytterback som tar hand om en hel kant som genialt, inte ha med spelare som Cabrini eller Brehme?
10. Hur kan jag, som heter det jag heter, inte ha med Felice Borel? Ingen kunde ju göra mål som han!

10 frågor till Borell från läsarna:
1. Hur kan du, som tror att du kan fotboll, inte ha med Platini?
2. Hur kan du, som tror att du kan fotboll, låta Hierro gå före alla italienska mittbackar? F. Baresi är ju Gud. Och Scirea. Och P. Cannavaro. Och …
4. Hur kan du, som tror att du kan fotboll, ha med Hierro över huvud taget?
5. Hur kan du, som tror att du kan fotboll, inte ha med en patenterad och unik måltjuv som Gerd Müller?
6. Hur kan du, som tror att du kan fotboll, ha med Yashin, Banks och Zoff, men inte Ricardo Zamora?
7. Hur kan du, som tror att du kan fotboll, ha valt en uruguayansk spelare från 30-talet, men ingen från de upplagor av Arsenal, Juventus och Wünderteam som var så bra där och då?
8. Hur kan du, som tror att du kan fotboll, inte ha med fler brittiska spelare? Det var ju de som uppfann spelet!
9. Hur kan du, som tror att du kan fotboll, ha missat moderna-icke-i-glömska-genier som Rijkaard och Gullit?
10. Hur kan du, som tror att du kan fotboll, inte förstå att Lionel Messi kommer att ta sig in på den här listan hur lätt som helst?

10 frågor till läsarna från Borell:
1. Hur kan ni, som kan så mycket fotboll, inte förstå att Maradona är självklar etta?
2. Hur kan ni, som kan så mycket fotboll, inte förstå att Pelé är den tillrättalagda och politiskt korrekta fotbollshistoriens man?
3. Hur kan ni, som kan så mycket fotboll, ha missat Nasazzi?
4. Hur kan ni, som kan så mycket fotboll, inte förstå att Pelé förmodligen borde ha stryk av fler än bara Maradona och Di Stéfano?
5. Hur kan ni, som kan så mycket fotboll, inte förstå att mittfältsgeneralerna Schiaffino, Rivera och Suarez var så oerhört bra?
6. Hur kan ni, som kan så mycket fotboll, inte förstå att Sivori spelade på en nivå som Messi aldrig kommer att nå?
7. Hur kan ni, som kan så mycket fotboll, verkligen tycka att R. Baggio borde finnas med?
8. Hur kan ni, som kan så mycket fotboll, inte förstå att den där Messi är den moderna motsvarigheten till Pele? Alltså den tillrättalagda och politiskt korrekta fotbollshistoriens man?
9. Hur kan ni, som kan så mycket fotboll, be om lirare som Platini och R. Baggio, men strunta i vattenbärare som G. Furino (Juventus)?
10. Hur kan ni, som kan så mycket fotboll, inte förstå att den där Messi får det svårt här?

Där har ni. 30 spelare och 30 frågor. Jag är som Platon, oerhört vis och för dialog både med mig själv och med er. Nu är jag klar med mig själv. Nu är det er tur! Adesso tocca a voi! Och, kom ihåg hur det är. Spelare med avslutade karriärer. Övriga göre sig icke besvär. Inte heller idag.

/Borell

Det finns ingen ägare till ett Italienskt fotbollslag som under en längre tid kan behålla en sund relation till klubbens ultras. Inte om det är riktiga ultras och inte om man är en riktig president. Förr eller senare inser man att det är som en naturlag denna maktkamp mellan ultras och presidenter.

Och precis som alla naturlagar finns den där för att skapa balans och hålla allting i sin ordning. För det värsta som kan hända en klubb är att någon av ytterligheterna lägger beslag på all makt. En av ultras helt ohotad president kommer aldrig att vara vaken och skärpt nog att framgångsrikt leda sin klubb precis som en ultrasstyrd klubb aldrig skulle fungera i det långa loppet. Dem är varandras motpoler och behöver därmed också varandra för att lyckas.

När det går som allra sämst sportsligt, när all reson och allt hopp är ute så kommer gli ultras alltid att stå där – på läktaren – för sitt lag. Det är inte självklart att dem kommer att sjunga. Inte ens heja. Kanske, eller ibland högst troligt, så kommer dem att protestera och visa sitt missnöje.

Men i slutändan så kommer dem alltid att vara där och hålla ett vakande öga – se till så att klubben vet för vilka dem går ut på planen. Gli ultras finns där för att försäkra sig om att klubben vet vad uppgiften är. Dem ställer kraven och sätter målen – dem är den egentliga drivkraften när all annan kraft tynat bort och det är presidentens kall att tolka och tygla dessa krav. Omsätta dem till något genomförbart. Översätta det orimliga till verklighet. Omvandla det galna till sundhet och förvandla passionen till handlingskraft. Det en kontinuerlig och oändlig kamp. Där det går åt helvete när någon av parterna drar det längsta strået och går vinnande ur bataljen.

Det har hänt förut och det kommer hända igen.

Det finns exempel på presidenter som tagit för mycket makt och ohotade kört sin klubb rakt ned i avgrunden. Där enbart ett naket chassi lämnats kvar som en relik av något större och som ett bevis på avsaknaden av den så viktiga balansen.

För egen del kommer Corrado Ferlaino alltid att vara en sådan president. Ingenjören som ledde Napoli under flera omgångar mellan sjuttio- och nittiotalet.

En affärsman ut i fingerspetsarna och en man som inte var rädd att ta den tuffa vägen för att nå sitt mål. Hans relation med fansen var en klassisk balansgång. Ena stunden hyllad och andra häcklad. Hatad och älskad. Det var under många år balans, det var Yin och det var Yang.

Ferlaino tolkade gli ultras och läste av piazzan utomordentligt. Han omsatte och omvandlade, visste vad som krävdes för att nå de yttersta framgångarna. Han tog striden direkt. Den av fansen älskade målvakten Zoff såldes till ärkerivalen Juventus. Men som en man med full koll på balansen och med full koll på piazzan så ledde han sakta men säkert över folket på sin sida.

Han gav dem Krol och Savoldi. Han gav dem Maradona och titlar. Han gav dem allt och i gengäld så krävde han också all makt. En makt som i kölvattnet av segrar och titelfyllda säsonger användes för att montera ned och grundligt desarmera klubben. Ferlaino hade gett och nu var det dags för honom att ta tillbaka. Det var hans egenutnämnda rättighet. Piazzan var fortfarande som förblindad. Gli ultras hade fått kapitulera under den starke ingenjörens tunga näve. Balansen var rubbad och det var fritt fram.

Det skulle ta Napoli nästan tjugo år att läka de sår som Ferlaino skar i klubben. Tjugo år där gli ultras gjort allt i deras makt för att förhindra att ett liknande scenario upprepas. Men i deras kamp omöjliggjorde dem klubbens läkningsprocess. Balansen var fullkomligt förflyttad och klubben fortfarande sårbarare än någonsin tidigare.

De Laurentiis klev år 2004 in och monterade en kaross på det rostiga chassi som återstod av Societá Sportiva Calcio Napoli. Det var början på en resa som för många slutligen skulle läka de gamla såren. Det var en nystart och balansen verkade vara återfunnen. Gli ultras höll från första början ett vakande öga på De Laurentiis och hans intentioner. Men likt sin föregångare så vet De Laurentiis att gli ultras makt minskar i och med sportsliga framgångar. Och gli ultras vet vad som händer om all makt hamnar i presidentens famn.

Kampen fortsätter. Måtte ingen vinna.

//Abizzo – uomo notturno

Napoli mot det überstarka Bayern München, som bara blir mer och mer holländskt totalfotbolligt för varje dag, det superpengauppbackade och skickligt konstruerade Manchester City och det oändligt kloka projekt som är Villarreal. Napoli dundrar fram i det som beskrevs som dödens grupp när säsongens CL startade. Sportchefernas Napoli.

Det går att göra lätt för sig och se detta Napoli som något som mer eller mindre blivit till slumpmässigt under vingarna på en potent president vid foten av Vesuvius och med en fanatisk publik som raketbränsle. Sanningen är att sportcheferiet är det som tagit Napoli dit klubben nu är.

Sommaren 2004 var det råkurr om det konkursade Napoli. Där och då gick De Laurentiis segrande ur en strid där etablerade italienska fotbollspresidenter (De Luca i Siena och Gaucci i Perugia) fightades med icke-fotbollspersoner som redaren Aponte. Där och då förstod skickliga affärsmannen De Laurentiis att han inget förstod av fotboll och valde den rutinerade klubbdirektören Pierpaolo Marino att ratta hans Napoli.

Det var en klok president som valde att installera den rutinerade klubbdirektören Marino som den som skulle styra Napoli-skutan tillbaka till fotbollens Olymp. Det behövs alltid en sådan för att en sportchef skall kunna ratta framgångsrikt och på rätt sätt. Det finns relativt gott om presidenter som är långsiktiga och inte kör ner hela handen. Berlusconi (Milan), Foti (Reggina) och Pozzo (Udinese) i classe ’86 är bara tre av de som gör De Laurentiis sällskap. Rätt sportchef i rätt situation är däremot en riktigt trång sektor. Riktigt, riktigt trång.

Marino konstruerade Napoli med självklarhet och två grundpelare – 1) spelare från Neapel med omnejd skulle spela en nyckelroll, 2) Marinos Sydamerika-expertis och nät av scouter skulle tas tillvara för att hitta spelarna tidigt och till ett bra pris. Allt makt åt Marino var en strategi som fungerade. Serie C1, Serie B och sedan återkomsten i högsta serien och kvalificering till Europa säsongen därpå. Snabbt och imponerande marscherat.

Men, De Laurentiis var inte riktigt nöjd. Han var inte övertygad om att Reja var rätt man att ta hans Napoli vidare och tog den dåliga formen på andra sidan nyår under 08/09 som intäkt på att det var dags att ändra på saker och ting. De Laurentiis hade länge varit intresserad av att knyta till sig Roberto Donadoni och fick sin chans när denne sparkades från det italienska A-landslaget.

Marino var inte heller nöjd. Den president som varit så klok och långsiktig började agera på ett sätt som bara kunde betyda att samarbetet De Laurentiis-Marino gick mot sitt slut. Presidenten var rejält irriterad över sin klubbdirektörs oförmåga att krympa spelartruppen och funderade över om det inte var så att Marino gjorde alldeles för många affärer med ett fåtal utvalda agenter. Vems ärenden gick han egentligen? Sina egna eller Napolis?

Napolis supportrar var inte heller nöjda. Den blodfattige Donadoni hade en snöbolls chans i helvetet att fungera vid foten av Vesuvius och det var bara en tidsfråga innan Donadoni skulle bli till något annat. När Donadoni väl blev till någon annan, då blev också Marino till någon annan. De Laurentiis sparkade sin klubbdirektör i direktsändning och lät omvärlden förstå att det minsann inte var han själv som valt Donadoni.

Exit Marino. Entré Riccardo Bigon. Ut med en mäktig klubbdirektör som agerat med presidentens pondus och in med en förhållandevis orutinerad presidenthjälpreda från nämnde Fotis Reggina. Med Bigon Jr. i De Laurentiis släptåg var det inte längre någon tvekan om vem som bestämmer i Napoli. Det är presidenten som bestämmer. Punkt slut.

Lite drygt två år har gått sedan Bigon Jr. gjorde entré. Han är svårbedömd eftersom han gjorde entré under brinnande säsong och dessutom ärvde ett lagbygge där väldigt mycket fungerade. För det är Marinos Napoli som firar triumfer under nye tränaren Walter Mazzarri. Till en början 11/11, sedan 10/11 och idag 8-9/11. Det enda riktigt ovärderliga som hänt under Bigon är Edinson Cavanis (Palermo) ankomst. Firma Bigon-Mazzarri var samspelta efter att ha arbetat ihop i Reggina och konstaterade det som ingen annan förstod. Cavani var en alldeles utmärkt central anfallare. I övrigt är det Marinos affärer som är detta Napoli:

De Sanctis från Sevilla för 1,5 miljoner euro.
—–
Campagnaro från Sampdoria för 5 miljoner euro och halva Mannini.
P. Cannavaro från Parma som Bosman.
Aronica från Reggina för 2,7 miljoner euro.
—–
Maggio från Sampdoria för 8 miljoner euro.
Gargano från Danubio för 3,2 miljoner euro.
Zuniga från Siena för 3 miljoner euro.
—–
Lavezzi från San Lorenzo för 5,5 miljoner euro.
Hamsik från Brescia för 5,5 miljoner euro.

8-9/11 av det Napoli som går upp mot miljardrullarna i München och Manchester har alltså kostat 34,4 miljoner euro och halva Mannini. Så jobbar en riktigt bra sportchef. Så jobbar Pierpaolo Marino, en av världens absolut främsta klubbdirektörer.

Bigon måste kontra Marinos insats för att rättfärdiga sin existens. Han har valt att arbeta tillsammans med några av sin företrädares främsta medarbetare och scouter. Bara månader efter att Bigon var klar för Napoli såg han till att knyta till sig Maurizio Micheli och Leonardo Mantovani. Duon arbetade med Marino redan under dennes sejour i Udinese, flyttade sedan till Brescia, knöt till sig spelare som Hamsik, Santacroce och Mannini, och sålde dessa vidare till Marino i Napoli.

Det går att argumentera för att Bigon Jr. gjort det bra sedan han tog över i oktober 2009 och det går att argumentera för att det går att göra bättre. En sak går definitivt att göra bättre. Ungdomsverksamheten. I alla fall om man heter Pantaleo Corvino, funderar på livet bortanför Fiorentina och är en mästare på att hitta och skola unga spelare. – Antingen Rom eller vid havet, har han konstaterat blir nästa destination.

Bigon står där med en startelva konstruerad av företrädaren, en ungdomsverksamhet som inte visat önskat resultat och han gör det i en stad vid vattnet. Det är med andra ord inte lätt att vara Bigon Jr. Men, så har han ett yrke som är bland de svåraste svåra. Många är kallade, men få är så duktiga att de kan och orkar knuffa en helhet framåt. Pierpaolo Marino och Corvino både var och är så duktiga. Bigon skall visa att han är det. Hans 2-3 spelare i startelvan är bra affärer – Cavani från Palermo för 17 miljoner euro, Inler från Udinese för 20 miljoner euro och Dossena från Liverpool för 3,75 miljoner euro – men räcker inte som bevis. Inte heller avancemang ikväll är bevis nog. Bigon Jr. jämförs ju obönhörligen med de allra bästa.

Marino och Corvino ger inte Bigon Jr. någon ro.

/Borell

Medans Il Patron del CaC är nere i il bel paese och jagar Kampanska dirigenti i Toscana – så hålls jag själv sällskap av Pampa Sosa när Sky börjar uppladdningen inför kvällens Napoli – Lecce. Denne El Pampa som smögs in under storsatsningen på Copa America – och som sedan dess både levererat och klättrat. Men – ska det visa sig – Sosas väg till platsen framför kameran var allt annat än rak och problemfri.

Vi tar det från början.

Den Italienska staden Sanremo är mest känd för den årliga musikfestivalen il festival di Sanremo då den Italienska kändiseliten vallfärdar till staden för att glassa sig i fotoblixtarna från oändligt med kameror. Men det spelas även fotboll i staden. Stoltheten heter Sanremese Calcio som återföddes igen år 2009 efter två konkurser. En på sjuttiotalet och en nyligen i slutet på 00-talet. Idag huserar Sanremese i Lega Pro Seconda Divisione, gamla Serie C2.

Presidenten Marco Del Gratta storsatsade denna säsong med att signa Roberto Carlos Sosa. Argentinaren som sköt Napoli från Serie C till Serie A på tre år. Del Gratta lyckades också knyta till sig Lega Pro specialisten Renan Pippi, brassen som hade övertygat stort i Sangiovannese.

Säsongen blev inte den som presidenten eller folket i Sanremo hade hoppats på. Resultaten på planen uteblev och Sanremese låg näst sist. De största problemen har dock klubben haft i kassaskåpet som länge ekat ordentligt tomt. Klubben kunde inte betala ut löner eller täcka andra kostnader. Del Gratta lokaliserade snabbt hålet i kassan. Spelarna tjänade för mycket pengar tyckte han. Lösningen blev att han mitt under säsong ber många av dem bäst betalda spelarna – däribland el pampa – att säga upp sig. Spelarna vägrade såklart och hänvisade till deras skrivna kontrakt med klubben. Många presidenter hade nog gett sig där, kontrakten var bindande och det om den saken.

Del Gratta skulle dock inte ge sig. Först ringer han sin 70 åriga far Riccardo Del Gratta och överlägger.
Funkar det inte att be snällt får man väll ta till mer aggressiva metoder måste han ha tänkt när han sedan plockar upp telefonen och ringer till den lokala bossen med kopplingar till ’ndranghetan från Calabrien.
Underhuggarna på order av bossen ger sig ut och arbetar. Säg upp er annars slutar det illa skall dem ha framfört till vissa spelare under december månad.

Åklagarmyndigheten får dock nys om vad som händer i Sanremo och startar en utredning med tillhörande telefonavlyssning.
Den 15:e mars 2010 väljer polisen att ingripa. Två kända yrkesmördare, due killer, som Corriere dello Sport beskriver dem, är på väg från södra Italien för att lösa presidentens problem. Dagen slutar med 13 arresterade. Bland dem presidenten Del Gratta och hans gamla far.

Tre yrkeskriminella från Sanremo som åtalas för att ha hotat spelare med pistol greps också. Åtalet innehåller ytterligare en punkt av hot med pistol. Den gången riktades pistolen mot mannen som indirekt anställt dem, Marco Del Gratta, som inte betalat bossen och hans underhuggare de pengar han hade lovat.

Sanremese Calcio mötte sin tredje konkurs. Kanske var det lika bra.

//Abizzo – neanche il festival mi piace