Artisten och maträtten Meat Loaf sjöng en gång i tiden om att han skulle kunna göra allting för kärleken, men inte det.

Vad Meat Loaf menar med ”det” är än idag ett ständigt ämne för debatt. Kanske menade han att han skulle kunna tänka sig göra allt för kärleken utom att försöka vinna Giro d’Italia samtidigt som han var besatt av djävulen. I sådana fall är han en sämre romantiker än professor Totò Casamandrei.

Här är en liten historia.

Kärlekshistorien mellan Totò och Doriana inleds när Totò, till vardags lärare och professor, är domare i en skönhetstävling som Doriana deltar i. Totò faller pladask och ser ingen anledning att hålla tillbaka sina känslor då han direkt deklarerar sin kärlek för henne. Doriana blir inte överdrivet imponerad av den betagna professorn utan avfärdar honom med orden, ”Jag gifter mig med dig om du vinner Giro d’Italia”.

Att vinna Giro d’Italia är så klart en hopplös uppgift för en ordinär professor utan atletisk färdighet, men när en uppgiven och desperat Totò deklarerar att han till och med skulle kunna sälja sin själ till djävulen för Dorianas skull så öppnar sig en möjlighet.

Djävulen är en lyhörd demon och skickar en av sina undersåtar till Totò med ett förslag. Djävulen lovar att se till att Totò vinner Giro d’Italia i utbyte mot att han efter genomförd tävling ger både sin själ och sitt liv till honom. Den kärlekskranka professorn går med på uppgörelsen och det är först när halva Girot är genomfört, och han är i ledningen, som det slår honom vad som är på väg att hända.

Med en vinst- och själstörstande djävul inom sig måste sedan Totò försöka rädda sitt liv genom att inte vinna Giro d’Italia. Ett svårt uppdrag men som tur är har han Doriana, sin mamma och deras kvinnliga list till hjälp.

Historien om Totò och Doriana är handlingen i den italienska komedifilmen Totò al Giro d’Italia från 1948. Filmen är ett suveränt tidsdokument över både italiensk film och cykelsport.

Totò spelas av en skådespelare med samma namn, nämligen den legendariske komikern och napolitanaren Totò – aka il principe della risata. Men det är några av hans motspelare som snor min uppmärksamhet.

I den uppdiktade upplagan av Giro d’Italia så får vi se flera av den tidens, och tidernas, största cyklister – inte minst Gino Bartali och Fausto Coppi. De trampar inte bara fram på sina cyklar utan medverkar i flera komiska scener, inte minst en som innefattar en rejäl dos cigarrökning, och tar framåt slut även ton.

Även om din italienska, likt min, är bristfällig så är Totò al Giro d’Italia värd att kolla in då den är full av fantastiska cyklar, kläder, näsor och frisyrer. Letar man på rätt delar av internet kan man hitta filmen i sin helhet.

/Bernövall

***

Jag tänker på den befriande känslan när en vinylskiva som hakat upp sig mitt under Pink Floyd-mästerverket Echoes lossnar och låten fortsätter.

På den vinylskiva som är cykelsporten har nålen länge stått på ett ställe och spelat samma upprepande ljud. Ljudet av dopningserkännande cyklister som ber om ursäkt och försoning. Danilo di Luca fick i måndags nålen att lossna – sedan bytte han skiva och spelade Toto på högsta volym.

Om Danilo Di Luca fått som han ville hade sprutor och nålar kastats över honom, likt kepsar över en NHL-spelare, när han under fjolårets Giro d’Italia fullbordade sitt hattrick. Hattrick i positiva dopningsprov.

Di Luca har, trots sin livstidsavstängning, aldrig uttryckt någon ånger och i en intervju med italiensk TV i veckan slog han fast en ”sanning” som fått rubriker; ”90 procent av cyklisterna i Giro d’Italia är dopade”. I led med den gamla Sting-devisen ”If you love somebody set them free” tycker han även att man ska tillåta dopning.

Danilo Di Luca har ingenting att förlora och väljer genom sina uttalanden att ta på sig den ensamma rollen som förespråkare för dopning. Och trots hans uppenbara karisma kan det bli svårt att få med sig fler på tåget.

Om vi tar Di Lucas siffra på 90 procent och funderar i en halvsekund så kommer vi fram till att det logiskt lär innebära att alla som vunnit någonting inom cykelsporten varit dopade. Reaktionerna på det påståendet har från gamla lagkamrater varit hårda.

Vincenzo Nibali sade att Di Luca var en bra lagkamrat men att han nu ”nog blivit lite hjärnskadad”, Joaquin Rodriguez spelade ett säkert kort då han inte tycker att Di Luca förtjänar uppmärksamhet på de nu aktivas bekostnad och Damiano Caruso kontrade med en egen siffra – enligt honom är 99 procent av dagens cyklister rena.

Den intressantaste kommentaren stod dock Di Lucas gamla sportchef Luca Scinto för.

Om ni hängde med i vinylsnacket i början av texten så förstod ni att Pink Floyd är den goda sidan och Toto den onda sidan. Om Di Luca är uppenbart Toto så vill Luca Scinto verkligen vara Pink Floyd – men egentligen agerar han i något slags mellanland. En Darth Vader med masken av.

Luca Scinto har snackat mycket den senaste veckan. Förra året var han sportchef för Vini Fantini, stallet som både Danilo Di Luca och Mauro Santambrogio körde för när de testade positivt under Girot. Nu har Vini Fantini blivit Yellow Fluo-Neri Sottoli och många ögonbryn höjdes när de i förra veckan fick ett wild card till Giro d’Italia 2014. Ett wild card som är ett bevis på att Luca Scinto i vissa kretsar är en väldigt populär sportchef.

Scinto har hela tiden sagt att han inte vetat något om den pågående dopningen inom Vini Fantini och direkt efter Di Luca och Santambrogios positiva test förra året konstaterade han att han ville ”slå till dem”.

När Giro-inbjudan blev officiell ville han inte titta bakåt.

”Jag vill inte prata om de som förra året var nära att se till att 40 personer blev av med sina jobb. I år är det annorlunda. Vi är ett nytt lag, ett helitalienskt lag, som betalar all sin skatt i Italien.”, sa Scinto till Cyclingnews.

Efter Di Lucas senaste uttalande kunde Scinto dock inte hålla igen när han fick chansen att bemöta sin gamla cyklist. ”Di Luca är en idiot”, slog han fast innan han återigen berättade att han förra året var emot beslutet att ge Di Luca ett kontrakt och att Yellow Fluo-Neri Sottoli är ett helt nytt projekt.

Det är sådant bra snack som gett Luca Scinto och hans nya lag en plats i Giro d’Italia, för sportsligt är de svagare än någonsin.

Svensken Gustav Larsson, vars stall IAM nobbades av Girot, är en som reagerade på Yellow Fluo-Neri Sottolis wild card. Till Malena Johansson på eurosport.se sa han, ”Italien har fortfarande inte kommit ur det mörka 90-talet”.

Jag vet inte om Larsson har rätt men Yellow Fluo är ännu ett bevis på att samröre med dopning inte straffas hårt så länge du har rätt trådar att dra i. Ännu ett bevis på att problemen inom cykelsporten sitter högre upp än toppen av Etna.

Luca Scinto borde självmant ha lämnat cykelsporten efter förra säsongen och nu när han ändå är kvar borde hans lag inte bjudits in till Giro d’Italia. Visst, jag kan köpa att han inte hade någonting att göra med Di Luca och Santambrogios dopning – men det tyder i sådana fall på ett svagt ledarskap. Om Scinto inte bara vill prata negativt om dopning, utan faktiskt på riktigt göra något åt den, så borde han erbjuda sin roll till någon som har kunskap nog att göra det.

***

En som inte behöver fundera på sin framtid inom cykelsporten är Danilo Di Luca. Men det blir spännande att följa hans karriär som drogliberal, statistiker och sanningssägare.

/Bernövall