Lecce, De Canio och Borell kunde inte förlora a k a hyllning av tro och kärlek

Jag håller bara på ett lag, Arsenal, men vill att det skall gå väl för ett annat, Lecce.

Il calcio är smockfull av vidskeplighet. Cellino och Zamparini är, kanske, de två tydligaste exemplen och Il Calcio al Corso har hyllat både il sardo och il friulano spedito in Sicilia (klicka för guds skull på länkarna ovan!). Dags att glänta lite mer på den där dörren.

Med tiden har jag blivit allt mer benägen att dra mitt strå till stacken. Inte bara genom att bevista träningar och matcher, utan genom att göra både det ena och det andra.

Jag vet att man inte skall berätta om de där besvärjelserna skall fungera. OK, men i efterhand. Ni har redan hunnit läsa lite. En del av det hela. Amaro Lucano var min favorit-amaro redan innan en viss De Canio gjorde Lecce. Och vad göra när den tränare leccesi kallar DC kom från Matera och hade tränat Pisticci? Basilicata alltså, kanske känt för en hel del men i min värld lika med Amaro Lucano. Uppskruvning blev mitt svar. Amaro Lucano inte bara på plats runt om i Italien, utan också virtuellt i paus mellan halvlekarna hemma i Stockholm.

Det Amaro Lucano-upplägget tog Lecce, De Canio och mig till oanade framgångar. Vi gick som tåget genom Serie B (inte alls planerat) och genom A (inte alls troligt). Lecce, De Canio och och jag kunde inte förlora.

14-6-5 totalt. 9-4-3 borta. 5-2-2 hemma. Lecce, De Canio och jag.

Italienare begriper det där och min framfart tog plats. De Canio förstod. Filippo Orlando, DC:s medhjälpare (it. collaboratore tecnico) och ”hjärna” sedan hur länge som helst, insisterade på så stor närvaro som bara möjligt. Målvaktstränare Fabrizio Lorieri konstaterade att ”jag visste att det skulle gå bra. Såg att du var här.” Gianluca Petrachi, leccese doc och sportchef i Torino, noterade också och var nöjd inför vårens avgörande möte hemma mot Napoli. ”Skönt att du är plats. Då är mitt Lecce kvar i sadeln …”.

Med DC out fortsätter amaron och jag som vi gjorde innan DC klev ombord. Di Francesco, den som leccesi på mitt forum kallar DJ Francesco, på tränarbänken kräver ett annat upplägg. Det tar ett tag att hitta dit. Jag har känt mig för, lite grand som Di Fra har känt sig för med säsongens Lecce, och närmar mig sakta men säkert. Fast där blev det kanske fel. Jag har medvetet skruvat på saker och ting för att nå bästa möjliga resultat. Di Fra har skruvat på saker och ting, men jag undrar om han vet vad han gör. Hur medveten är egentligen Di Fra?

Jag hittade fram till en ny scaramanzia-övning när det vände (?) för Lecce borta mot Genoa. Sedan tappade jag lite grand. Det är ju så med scaramanzia a k a vidskeplighet a k a besvärjelser. Det gäller att inte slappna av, det gäller att jobba och det gäller att inte berätta alla detaljer för någon.

Jag kan inte ge någon helhet, men gläntar lite på dörren. Inför helgen står det tre flaskor vin i casa Borell. 1 verdicchio (Moncaro), 1 fiano di Avellino (Terradora) och 1 copertino (Cantina Sociale Cooperativa di Copertino).

Som ni förstår gör allt jag skriver om ovan att jag funderar på om jag ägnar för mycket tid, energi och kärlek åt något som inte är Arsenal, det enda lag jag håller på.

Man är vad man dricker. Man är vad man äter. Man är vad man gör. Sån är jag. Sån är CaC. Sån är il calcio.

/Borell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>