Giuliano Taccola – ett liv av kamp, ett slut i mörker – dags att minnas

Till minne av all dem som inte klarade sig. Till minne av Giuliano Taccola och alla andra. Till han som kämpar i detta nu. Med en dröm om att alldeles för många, aldrig blir fler.

Den 15:e mars 1969 anländer Roma till Sardinien. Matchen mot Cagliari är för gästerna mindre viktig. Roma ligger i mitten av tabellen i ett ingemansland och har egentligen inte chans på någonting alls. Varken neråt eller uppåt i tabellen. Och när samtliga matcher är spelade så har Roma stått för den kanske mest medelmåttiga säsongen i Serie A:s historia. Åttonde plats av 16 lag. Trettio spelade matcher, tio segrar, tio kryss och tio förluster och lägg därtill 35 gjorda mål och precis lika många insläppta.

Hade det inte varit för den där ödesdigra söndagen på Sardinien, hade nog Roma anno 1969 gått alla obemärkt förbi.

Två veckor innan hade Giuliano Taccola spelat en timme för sitt Roma mot Sampdoria. En timme var allt han klarade av då han redan innan matchen haft hög feber. Romas dåvarande tränare Helenio Herrera ville dock ha med Taccola. Oavsett feber eller andra känningar.

Giuliano Taccola anlände till Roma efter en övertygande säsong i Genoa där han trots få mål, fyra på 32 matcher varit enormt tongivande för sitt Genoa – där han fostrats som fotbollsspelare. Redan 1966 hade Genoas läkarteam konstaterat att Taccola led av en rad sjukdomar. Det kanske mest allarmerande var att hans hjärta gav ifrån sig ovanliga blåsljud. Taccola led även av bronkit, återkommande lunginflammationer och hade nyligen opererat bort sina halsmandlar. Men samtidigt som Giuliano stred mot sina åkommor, så växte han parallellt som fotbollspelare på planen.

Övergången till Roma var ett tydligt kvitto på Taccola’s utveckling. Han debuterar i Roma som tjugofyraåring och övertygar direkt. Men historien om Giuliano Taccola är tyvärr inte en sådan som slutar lyckligt. Och ser man till hela hans tid i Roma så överväldigas man av hur Taccola orkade kämpa mot sin egen kropp som dag in och dag ut påminde honom att den fysiska fotbollvärlden inte var något för honom.

Efter den spelade timmen mot Sampdoria är Giuliano i mycket dåligt skick. Febern har stigit och han har svårt att andas. Trots att han får några dagars vila så blir han inte mycket bättre.

Den 7 mars så kallas Taccola till Romas ritiro inför matchen mot Cagliari. Redan den första natten försöker han, i skydd av mörkret, rymma hem. Några av Romas dirigenti försöker stoppa honom och förklarar att om han lämnar ritirot så blir han även utan alla premi-partita, matchbonuspengarna som på denna tid var en mycket större del av en fotbollsspelares inkomst. Taccola som är helt blek och märkbart svag svarar att han den här gången måste sätta hälsan i första hand, ringer en taxi och lämnar sitt lag på hotellet. De ytterligare dagarna hemma i lugn och ro med vila gör att Taccola börjar känna sig bättre, och Herrera som inte vill vara utan en av sina viktigaste spelare väljer trots hans rymning att kalla in honom i matchtruppen. För Taccola som redan hade strulat nog fanns det inget annat val än att följa med till Sardinien.

Men redan när Roma är i luften ovanför medelhavet så förvärras Taccolas hälsa igen. Och trots upprepade försök med mediciner och behandlingar så är det uteslutet att hans skall kunna spela mot Cagliari på Stadio Amsicora.

Han följer sitt lag från läktaren. Roma gör en hedersvärd insats mot Cagliari som tillsammans med Fiorentina kämpar om scudetton. Det slutar mållöst och Giuliano beger sig ner till omklädningsrummet för att gratulera sina lagkamrater.

Redan när han klev in i omklädningsrummet så märkte vi att det denna gång var något som verkligen inte stod rätt till förklarar Giacomo Losi även kallad Core de Roma, först 2005 – efter mer än trettio års tystnad. Giuliano Taccola kramar svagt om sina vänner men klagar samtidigt lågmält på att det snurrar i huvudet. Hans andning är långsam och krystad. Läkarteamet lägger honom på massagebänken för att ge honom någon form av medicin.

Bara några sekunder efter att Taccola fått sprutan från läkarna så tar han ett, två och tre svaga andetag. Sedan slutar hans bröstkorg att lyfta, ögonen somnar in, hjärtat slutar slå, de där oroväckande ljuden tystnar. Giuliano Taccola lämnar denna värld.

Hela omklädningsrummet var i chock berättar Losi. Tiden verkade verkligen stå stilla, tills Helenio tar ton. ”Vi går nu, tyvärr är han död, det finns inget mer vi kan göra. På onsdag har vi en ny match att tänka på.”

Giuliano Taccola blev bara 26 år gammal. Hemma i Rom lämnade han efter sig både fru och två små barn. Den fastställande dödsorsaken vart aldrig känd och än i dag finns det ingen slutgiltig utredning att luta sig mot.

I 2004 publiceras en artikel där Ferruccio Mazzola avslöjar den omfattande användningen av dopingpreparat som förekom under 60- och 70-talet. Det är framför allt mot Helenio Herrera’s och brodern Sandro Mazzola’s Inter som kritiken och avslöjandet riktar sig. Ferruccio beskriver hur Herrera tar med sig sina metoder till Roma och hur dessa preparat blir det som slutligen får Giuliano Taccola’s redan anstängda kropp att ge upp.

Sandro Mazzola bryter helt med sin bror Ferruccio efter dessa anklagelser och påstår att han för all tid framöver svärtat ner deras ärofyllda familjenamn. Där deras far, den store Valentino Mazzola, som omkom tillsammans med hela Torino i Superga-katastrofen, även ingår.

Giuliano Taccola glömdes med tiden i princip bort. Redan där och då hade varningssignalerna varit betydande. Men Taccolas kämparvilja tillsammans med orimliga krav blev tillslut förödande, och det kanske värsta av allt var att ingen lärdom togs av Taccola’s tragiska öde.

Giulianos änka, Marzia Nannipieri har i 40 års tid kämpat för att få en förklaring och rättvisa i vad som hände hennes man. En fyra decennier lång kamp för att få klarhet över en tidsepok där många deltog, men ytterst få väljer att prata.

//Abizzo – per tutti gli scomparsi

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>