Heja Sverige friskt humör!

Så fick då ännu en hejaklack ge sig. Den här gången den som ivrigt hävdade att det svenska damlandslaget i fotboll minsann, inte bara var favorit, utan relativt lätt skulle avfärda ett Japan, som spelade för att få en hel nation på fötter post Fukushima.

Besvikelsen var tydlig dagen efter svenskornas debacle. Dennerbys tjejer lyckades med bedriften att vara sämst när det gällde. Senare på kvällen dagen efter är symboliken övertydlig. Det delas ut stipendium i att vara sämst när det gäller som mest och den fria televisionen direktsände. Tvillingarna Sedin, ännu ett par svenska idrottare som var som sämst när det gällde, hyllades som sig bör. Precis som i fallet med det svenska damlandslaget var det för lite kött och blod från Henrik och Daniel när det gällde som mest. Det hjälpte inte ens att deras Vancouver ledde med 2-0 i den helt avgörande finalserien mot Boston Bruins.

Hejaklacken är ständigt närvarande. Tidigare under våren har vi kunnat njuta av dess inbyggda fel när det skulle tennisrapporteras. Kvartsfinal i Franska Öppna och en formsvag Robin Söderling mot Rafael Nadal, tidernas kanske främsta grusspelare. Ett initialt ”Robin har chansen” svängde via ”Det finns inget direkt som talar för Nadal” och ”Nadal vit i ansiktet efter Robins match” till Tennissveriges självutnämnde nestors ”Formen talar för Söderling”. Neutrala betraktare undrar, såklart, vad i helvete det är som händer.

Mitt i detta hejaklackselände hittar jag bara en person som inte skrattar och lallar med. Drottning Silvia. Hon har ett ansiktsuttryck som är precis lika mycket skratt som gråt och det är helt enkelt omöjligt att se vad det är som gäller. Som den positiva människa jag är väljer jag att tolka det som gråt. Jag drar dessutom stora växlar, helt avgörande växlar, av vårt statsöverhuvuds hustrus tysk-brasilianska bakgrund. Både Tyskland och Brasilien ståtar ju med tre respektive fyra VM-titlar i den största sporten. Drottning Silvia vet alltså att det är seger som gäller. Och om det inte segras, så skall det i alla fall förloras efter en insats man kan vara fullt ut stolt över.

Att stå upp. Att lämna planen med en genomsvett tröja som är krigarens och inte den ängsliges. Att kriga så mycket som det bara går. När Idrottssverige hejaklackshyllar de som är sämst när det gäller, får jag reda på att Giuseppe Vives lämnar Lecce och Serie A för Torino och Serie B. Mitt alldeles eget pris går till mittfältsankaret från Afragola med en historia som skriker jävlaranamma, grinta på ito-språk. Visst finns det talang rent speltekniskt, men inte tillräckligt för att ta honom så långt han nu tagit sig – Serie D, Serie C2, Serie C1, Serie B, inte alls räcka till i högsta serien, dominera i Serie B och sedan slå igenom i Serie A vid 30.

Men, Vives har mentalitet så att det räcker och blir över. Den mentalitet som våren 2011 lyser med sin frånvaro när svensk idrotts finest viker ner sig ivrigt påhejade istället för ivrigt analyserade. Nu skall den mentaliteten se till att det som en gång var världens bästa klubb återtar sin plats i Serie A, samtidigt som hejaklacken hejar vidare.

Tvillingarna Sedin, Dennerbys tjejer och han Söderling. Heja Sverige friskt humör!

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>