Guida al Campionato – posto 15 – Atalanta

Klubben – 7
Antonio Percassi tog över Atalanta efter att Ivan Ruggeri hamnat i koma efter ett åderbråck (och sedermera dog) och dennes barn inte ville fortsätta faderns äventyr. Percassi, som gör sin andra sejour som Atalantas starke man, lovade inte guld och gröna skogar, men nästan. Hans Atalanta är en klubb som satsar för att på sikt ta sig ut i Europa igen. Det finns alltså pengar att handla för och det finns all anledning att tro att byggherren Percassi, som har en stark ställning i Bergamos näringsliv, kommer att få till den egna arena som är både mål och en del av vägen för att ta sig till Europa.

Percassi visade direkt vad han gick för. Först säker seglat genom Serie B och sedan (sommaren 2011) värvningen som slog ned som en blixt från klar himmel. Pierpaolo Marino (Avellino, Napoli, Roma, Avellino igen, Pescara, Udinese och Napoli igen), en av den italienska fotbollens allra bästa och mest respekterade sportchefer/klubbdirektörer, fick ett erbjudande han inte tackade nej till och skred till verket. Atalanta hade precis vunnit Serie B med Stefano Colantuono som tränare, men tvingades ta sig an återkomsten i högsta serien med inte mindre än sex minuspoäng. Den första Marino-säsongens tolfteplats var imponerande och alla väntade sig en uppväxling där succéspelare som Luca Cigarini, Maxi Moralez och Giacomo Bonaventura skulle gå från klarhet till klarhet. Så blev inte fallet. Den finfina tolfteplatsen (2011/12) blev till 15:e plats (2012/13) och Atalantas mycket stora beroende av argentinska centertanken Germán Denis imponerade inte alls.

Nu får vi sanningen om detta Atalanta. CaC har varnat för att det är oundvikligt att klubbdirektör Marino
för varje säsong agerar mer och mer som en president. Han tar helt enkelt väldigt stor plats när han gör sin grej och det vill till att ägaren accepterar det. Det normala är att ägaren/presidenten till slut inte accepterar när en klubbdirektör blir för potent och inget talar för att Percassi är annat än … normal. Hur som helst, det är i förhållandet Percassi-Marino vi kan utläsa framtidens Atalanta. Om det nu siktas mot Europa, är det då inte dags att försöka behålla några av de unga jättelöften man istället skickar iväg till större klubbar? Och om Europa är målet, låt vara på medellång eller lång sikt, då går det inte att sladda in på en ny femtondeplats.

Tränare – 7
Colantuono gör sin andra sejour i Atalanta och det är något med Bergamo och romaren som fungerar. Med Atalanta i Serie B ser han till att vinna uppflyttning och med Atalanta i högsta serien ser Colantuono till att fixa nytt Serie A-kontrakt. Vi var många som trodde att just tränarposten var något som klubbdirektör Marino skulle se till att ändra så fort tillfället var det rätta, men två säsonger senare sitter Colantuono fortfarande där. För mig är det självklart att Atalanta, om man vill utvecklas ytterligare och parkera på den övre tabellhalva som bär till Europa, måste sätta laget i händerna på någon annan än en habil tränare.

Målvakt – 7
26 år och redan sju säsonger som ordinarie. Ni som följer vet att det kan bara handla om Andrea Consigli och … (en gång i tiden) Buffon. Atalantas sista utpost är förvisso säkerheten själv, men det börjar också bli dags att fråga sig varför inte någon av storklubbarna lägger upp stora pengar för en målvakt som rimligtvis bara blir bättre och bättre. Kanske är det så enkelt att det är just nämnde Buffon han skall ersätta? Inter har gjort sitt byte från Julio César till Handanovic och vi alla vet att Milan inte är intresserat av att ge den ordinarie målvaktströjan åt någon som är så ung som 26. Atalanta bidar sin tid och ser fram emot Consiglis sjätte raka säsong mellan stolparna.

De uppbackande, veteranen Giorgio Frezzolini och gamla Acireale-keepern Ciro Polito, ser till att Atalanta förfogar över en av Serie A:s bästa målvaktsbesättningar.

Backlinje – 7
Bellini (33)-Stendardo (32)-Yepes (37)-Del Grosso (30) it is. Atalantas backlinje blir bara äldre och det är inget fel med det. Men, det är anmärkningsvärt att Marino Boys kommer till spel med en medelålder på 33 år.

Det kände självklart att Atalanta skulle vara på hugget när Mario Yepes (Milan) inte fick nytt kontrakt en timmes tågresa bort. Dels för att den colombianske hårdingen fortfarande är bra (Marino förstår det bättre än någon annan) och dels för att han är så härligt rutinerad. Till åren kommen alltså. Det är intressant att sätta Yepes och hans 37 år i perspektiv. Under slutet av 90-talet och början av 00-talet firade Atalanta stora triumfer med Massimo Carrera som riktkarl i backlinjen. Han var rutinerad när han kom och ”hur gammal som helst” när han lämnade. Atalanta fungerade utomordentligt under Carrera, men föll som en fura när han lämnade 39 år gammal. Yepes är en ny Carrera. Inte så att Atalanta måste falla den dag han lämnar, utan för att Yepes är en riktigt bra mittback som vet att vara chef. Det varken vet eller kan hetsige Guglielmo Stendardo, vek-när-det-gäller Stefano Lucchini (32) eller hemvändaren Michele Canini (28).

Allroundskicklige lagkaptenen Giampaolo Bellini (33) eller kanthjälpgumman Cristian Raimondi (32) till höger och rutinerade vänsterkantkrigaren Cristiano Del Grosso (30) eller nämnde Bellini till vänster om ett mittlås med Canini-Yepes låter riktigt bra. Men, Atalanta insisterar på den kantige Stendardo och kanske gör man rätt i det. Storebror Stendardo är ”ett fotbollssvin” som vet att inte ta några fångar och kanske är det just frånvaron av den färdigheten som gjort att Canini, som en gång lovade så mycket, inte fått spela i någon bättre klubb än ett halvknackigt Genoa. Vänsterspringaren Davide Brivio (25), ännu en hemvändare, nya rumänska högerbacken Constantin Nica och Daniele Capelli, jättefin men jätteskadedrabbad mittback, sitter på bänken.

Mittfält -7
Det är tre man och inte fyra som gäller på mitten för säsongens Atalanta. Det fyrmannamittfält som ståtat med kantspringare som Schelotto, Ferreira Pinto, Padoin, Maxi Moralez och Bonaventura finns inte mer. Istället är det en tightare, più stretto, trea som gäller med spelfördelare Luca Cigarini i centrum. Vakthundarna är två, superrutinerade Giulio Migliaccio och chilenaren Carlos Carmona.

Nyttige Riccardo Cazzola, oskolade Moussa Koné (Varese) och ungtuppen Daniele Baselli är mister Colantuonos alternativ på det nya tremannamittfältet.

Anfall – 6/7
Germán Denis har, på gott och ont, blivit viktig för det här anfallet. Han visar fullt ut varför det var rätt av Marino att en gång ta honom till Napoli, men det händer inte tillräckligt mycket eller tillräckligt bra saker där i kölvattnet på argentinaren. Tränaren har kommit fram till att det beror på spelsystemet, 4-4-2 och 4-4-1-1, och byter nu till 4-3-3 med bråkstaken Marko Livaja till höger och osar-av-klass Bonaventura till vänster om Denis.

Det sitter många spelare andra klubbar kunnat tänka sig på den svart-blå bänken. Fortfarande jättelovande Giuseppe De Luca, de båda januarinyförvärven Luigi Giorgi och Franco Brienza, skadedrabbade yrvädret Guido Marilungo och Serie B-succén Matteo Ardemagni (på väg bort) är en bänk som heter duga och ett bevis på att Atalanta har svårt att få till det där vid sidan av Denis. Man borde lyckas bättre med de unga anfallare klubben rattar. Hur intressant hade det t ex inte varit att se Manolo Gabbiadini spela bredvid Denis istället för bredvid Eder i Sampdoria? Och har verkligen unga spelare som Marilungo och De Luca fått chansen i Atalanta?

La chiave del successo - Först 41 ligamål och sedan 39. Atalanta måste göra något åt målskörden för att närma sig den övre tabellhalva som leder till Europa.

Il dubbio -Total: 41/60

/Borell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>