We Are Nowhere And It’s Now

CYCLING-TOUR-ITA-GIRO

Det finns många sätt att hamna utanför på, utanför samhället, utanför en gemenskap, utanför där man vill vara. Att hamna utanför ger en för mycket tid att tänka, för lite stimulans för att utföra, för mycket rastlöshet för att slappna av, för mycket tid i din egen hjärna – och det finns ingen ensammare plats än din egen hjärna.

Oftast är utanförskapet inte allt du har, det finns en familj, det finns en krog, det finns en fotbollsstadion där du är en del av någonting, där livet ändå fungerar. Varje plats där du trivs kan vara en räddningsplanka över den stora tomhetens avgrund. Saknar du en sådan plats kan utanförskapet bli allt. Så verkar det ha blivit för Mauro Santambrogio. Under Giro d’Italia i maj åkte den 29-årige italienaren fast för dopning, hans liv inom cykelsporten var över. Natten mellan den 10 och 11 oktober tog han farväl av världen genom ett isande ”Addio Mondo” på Twitter.

Så här sju dagar efter Santambrogios självmordshot är italienaren fortfarande vid liv. Flera journalister reagerade på tweeten och i efterhand har han förklarat att kärleken från internet fick honom att förstå att själmord inte var någon utväg.

Mauro Santambrogios rop på hjälp blev den sista stora händelsen under cykelsäsongen 2013. Ett 2013 som slutar med liknande tankar som fanns när det började.

***

Jag började året med att skriva om att vi cykelintresserade hade rätt att vara naiva. Lance Armstrong hade precis pratat ut hos Oprah Winfrey och när tävlingarna äntligen drog igång kändes det helt rätt att bara få njuta av öppna vägar och resultatlistor med långfingret konstant pekande i backspegeln. Och visst har jag njutit av många fantastiska cykeltävlingar i år – samtidigt har jag konstaterat att det är omöjligt att vara naiv. Det var Chris Horners sensationella Vuelta a Espana-vinst som slog fast att jag inte klarade av det.

Det var ju egentligen säsongens story, en 40 år gammal amerikan utan stora segrar kommer från ingenstans och vinner Vuelta a Espana – men istället för att njuta av galenskapen twittrade jag om att han hejades på av varningsklockor.  Jag vet så klart inte om Chris Horner var, eller någonsin har varit, dopad men att vara 70-talist och amerikan räcker för att bli misstänkt. Tråkigt så klart, men inte konstigt.

Inom cykelsporten kommer diskussionen om dopning på något sätt alltid att pågå, Mauro Santambrogios självmordshot har gjort att diskussionen är lika het nu som i januari – men handlar om mer mänskliga värden. När allt ruttet från 90- och 00-talet flöt upp till ytan inför årets säsong skreks det efter huvuden i giljotiner. Den diskussion som de senaste dagarna förts kring dopning och dopningsfall är mycket intressantare.

I maj skrev jag om Giovanni Viscontis etappvinst i Giro d’Italia. Han hade kommit tillbaka från psykologiska problem och dopningsanklagelser och vunnit. Visconti var aldrig lika illa ute som Santambrogio men båda två ringar in svårigheterna i att leva med sina misstag. Frågan blir: vad är cykelsportens ansvar?

Malena Johansson skriver väldigt bra om det borta hos Eurosport, där hon även pratade med Fredrik Kessiakoff om saken. Han är likt många andra cyklister inne på att cykelsporten inte kan ta ansvar för vad personer gör efter dem blivit dopningsavstängda.  ”Det är hans familj eller hans närmaste och käraste som får stötta honom, och samhället i stort. Cykelsporten har satt upp väldigt tydliga regler just nu om vad som gäller”, säger Kessiakoff.

Det är svårt att inte hålla med Fredrik.

För mig är det omöjligt att inte bli berörd av Mauro Santambrogios offentliga sammanbrott men det är först och främst en personlig tragedi. Cykelsporten har under väldigt många år varit totalt dominerad av dopningsstinna idrottare och efter alldeles för lång tid av gullande har dagens stenhårda domar och avstängningar blivit en nödvändig åtgärd. Samtidigt är det väldigt viktigt att försöka förstå. I det stenhårda fördömmandet av fuskandet finns det en poäng i att lyssna på de som dopat sig, inte bara vända ryggen till. Det finns en separat historia bakom varje dopningsfall, det är bara att läsa Tyler Hamiltons bok och USADA:s affidaviter från förra året om man vill ha bevis på det. Historier som vi borde lyssna på och lära oss av.

Det är helt okej att känna noll sympati för alla som dopat sig och det är helt okej att skrika ut att vilka enorma idioter de är som gjort det, men med tanke på hur mycket av den fälldes självbild som redan raserats så finns det anledning att tänka efter hur man gör det.  Till och med de största idioterna kan behöva hjälp.

***

”Jag har blivit dömd som idrottare men även som människa – det är det som sårat mig djupt. Jag är ingen brottsling”, säger Mauro Santambrogio till La Gazzetta dello Sport

”Jag har förlorat allt, jag har blivit utstött. Cykling är mitt liv och det gör ont att vara borta från den”.

Mauro Santambrogio har varit nere i avgrunden och vänt. I en intervju berättar han för La Gazzetta dello Sport att han vissa sömnlösa och ångestridna nätter numera hjälper till i en kompis bageri. Trots det ser han sig fortfarande som cyklist. Och med tanke på att B-provet fortfarande inte är analyserat är det inte helt omöjligt att han är tillbaka på cykeln rätt snart.

Själv undrar jag om han inte skulle må bättre av att stanna kvar i bageriet. Där behöver han inte leva under konstant prestationspress och förhoppningsvis har han även kompisar som han kan prata med, och som kommer lyssna.

I Werner Herzogs dödstraffsdokumentär Into The Abyss berättar en före detta exekutor om hur han efter ett sammanbrott återupptäckte det vackra i livet. Han säger:

“Hold still and watch the birds. Once you get up into your life like that, and once you feel good about your life, you do start watching what the birds do. What the doves are doing. The hummingbirds. My, there’s so many of them.”

Vi lämnar Mauro med det citatet.

/Bernövall

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>